Chicagojazzen Smittfebern

Under namnet Chicagojazzen skapar Skellefteåbördige Erik Karlsson en slags vidöppen musik, full av infall och avtryck. Planen från början var att spela in både en ambient- respektive dubplatta. Resultatet blev något annat och Smittfebern såg därmed dagens ljus. I en intervju på bloggen Throw me away nämner Chicagojazzen Sun Ra, Ornette Coleman och Fela Kuti som inspirationskällor. Och visst går det att härleda i musiken. De starka rytmerna och jazzmusikern Lage Johansson saxofon transporterar mig från de Norrländska skogarnas vemod, via de inrökta jazzklubbarnas Chicago till ett funkigt Lagos. Med låtar som Tunga mot stolpen och Renberg visar Erik Karlsson prov på stor musikalisk spännvidd. Det afrofunkiga svänget i Renberg är värdigt självaste Kuti-klanen. Musiken är flerbottnad, där lager-på-lager-effekter och musikaliska raffinemanger triggar sinnet. Ibland låter det medvetet skräpigt och billigt, för att i nästa stund framstå som sofistikerat och proffsigt. Här ryms också Kvintessens, som närmast kan beskrivas om sovrums-black metal med fuzzpedaln på max, det saxofonsvängiga dubspåret Total solförmörkelse och den storstilade postrockbumlingen Västerbottens Rymdprogram. Smittfebern kan låta som en spretig kassett, men så är det inte. Trots det breda upptaget löper Erik Karlsson hand som en röd tråd genom musiken. Chicagojazzen framstår som en testbana för Erik Karlssons idéer och visioner, men utan att bli en klinisk labbmiljö. Och den instrumentala musiken förmår skapa stora gester genom den fria formen och de mångsidiga stämningarna. Smittfebern är en triumf.