Etiketten Another Timbre har ofta en särskild accent på sina album. Återhållsamheten är något mer än den gångbara minimalistiska approachen till musiken. Den hänger samman med meditation, eftertänksamhet och vetter mot en form av naturmystik och/eller religiositet.
Detta album är inget undantag. Naturen spelar med som ett slags andäktig tystnad, som de tre musikerna ringar in. De klangliga insatserna är spartanska. Eller precisa. Det beror på hur man ser på det hela. Eller hur man uppskattar denna form av tystnad. För det finns olika slag. Här är ett slags andäktighet i fokus. Matt Davis trumpet och Matt Miltons violin uppför sig som i kyrkan: knappa viskningar sprungna ur den engelska friformens renskalade särskilda protestantism. Det är förstås mycket vackert.
På flera av Another Timbres album medverkar, vilket för min del höjer temperaturen åtskilligt, en av mina musikaliska doldisidoler, flöjtmästaren och basklarinettisten Bechir Saadé med musikalisk skolning i Libanon; detta betyder både briljant traditionell instrumentbehandling och en avantgardistisk djärvhet åt spelet. Denna kombination är nästan berusande. Ljudligt originellt. Han skaver sig in hos de andra instrumenten. Dovt explosivt och invid engelsmännen verkar han som en mästare med sina vilsna elever.
Jag menar inget nedsättande, men det är han som ger innehåll åt sessionen, och de andra fyller ut och kolorerar inom de linjer Bechir drar med mästerlig precision. Det är denna finger- och läppkänslighet, en innerlig sensualism av en finsmakare, som gör mest intryck på detta album.
(Vecka 43, 2008)
Nygammalt 2015
