Medan John Stevens, Derek Bailey och grabbarna kastade loss fanns ett gång landsflyktiga sydafrikaner i London som släppte loss hela Sophiatowns energi på klubbarna. Men mellan Dudu Pukwana och Stevens fanns också spelsugna jazzkillar (för det var mest män) som lyssnat på Coltrane. Den engelska jazzen hade en strålande egen historia. Stevens var ju för övrigt en fantastisk boptrummis. Ur denna växte en mer moderat förändring med underbara musiker som Alan Skidmore, Elton Dean, Harry Becket, Mark Charig, Nick Evans. Till dem skall vi kanske lägga den österrikiske sedermera minimalistiske trombonisten Radu Malfatti. Det var således ingen dålig musikscen England bjöd på i början av 70-talet.
Elton Deans Ninesense var en förening av nämnda musiker och i princip Keith Tippets trio med Harry Miller och Louis Moholo. Det betyder alltså både en klangrik värld och ordentligt tryck i kompet.
Och så låter det. Fett, brett, utrymme för vassa saxsolon av Dean och Skidmore, svindlande trumpetutflykter av Becket och Charig. Det är bred, bunden men ändå fri storbandsjazz. Merparten av musiken är inspelad live 1976 på legendariska 100 Club. Det har det där bestämda steget och kraften hos blåsarna, som skapar ett kollektiv som närmar sig den kaotiska demonstrationens känslosvall. Det är en utmärkt inspelning. De fyra första numren är gjorda i studio året därpå. Då kan vi höra vilken tillgång för hela klangen Radu Malfatti var.
Nygammalt 2015
