Under lite drygt en vecka i slutet av juni 2004 turnerade ett gäng elektroniska musiker i Storbritannien under feedbackens flagg. Det är som en enda lång hyllning till rundgången och alla de former den kan ta. Konserterna spelades in, glömdes bort och har nu slutligen, över 10 år senare, letats fram, redigerats och släppts på två CD och en DVD med titeln Feedback: Order from Noise. Den röda tråden är just feedback, och även om det finns ett visst mått av Noise, så finns det även lågmäld vacker elektronisk komposition och improvisation av hög klass. Medverkar gör Knut Aufermann, Xentos Fray Bentos, Nicolas Collins, Alvin Lucier, Toshimaru Nakamura, Billy Roisz, Sarah Washington och Otomo Yoshihide. (Se länkarna nedan för mer info, anekdoter och foton. Titta även på ”instrumentationen”. Mycket fascinerande, det ser ut som en sida i Claes Olsson-katalogen).
Jag kan inte säga något om hantverksskickligheten, elektroniska ljudgeneratorer vet jag mycket lite om. Jag kan heller inte höra vem som gör vad i de olika subgrupperingarna så personliga prestationer är också svåra att ge sig in på. En sak som jag däremot kan reflektera kring är det rent musikaliska och improvisationsbiten. Det är ganska varierad musik som ljuder under de dryga två och en halv timmarna och kvalitén är även den lite blandad.
Mindre lyckade improvisationer hörs i kvartetten med Aufermann, Fray Bentos, Roisz och Washington som på ”Squashed maestro hands” följer något slags gyllene snittet-tänk, med inledning, uppbyggnad, klimax och (en något misslyckad) avslutning (följt av en liten halvdan coda). Gammalt grepp, föga upphetsande (även om bråket i mitten är rätt fräckt). Vidare är jag ett jättefan av de två japanska pionjärerna Otomo Yoshihide och Toshimaru Nakamura, men deras två solostycken känns tyvärr ganska misslyckade. Nakamura saknar sin härliga känsla för ljudens struktur och placering och levererar ett stycke musik som gör fruktansvärt ont att lyssna på. Onödigt. Otomos turntable-solo ”DDDD” en ganska trist Noise-historia som saknar vilja. Känns lite rutinmässig. Även duon ”End” med Sarah Washington känns lite fantasilös.
Lyckas gör däremot duon Aufermann/Nakamura som skapar musik med en viss skönhet och mystik. Det är lågmält och svävande, men riktningen finns där. Tankeväckande, jag skulle vilja höra mer av dem. Skivornas absoluta höjdpunkt finns dock i ”Lullaby”, en mörk, tung historia som kryper in under huden. Det finns ett mått av återhållsamhet som är mycket tilltalande och trots att sex musiker medverkar så är det ingen som stör den drömlika (mardrömslika?) stämningen i stycket. Det är otroligt laddad och meningsfull musik som får tala sitt klara språk.
Det finns även ett par "skrivna" verk som är värda att lyfta fram. Alvin Lucier bjuder på ett psykoakustiskt verk ”Bird and person dying”, ett långsamt stycke för fågelsång och feedback med små förskjutningar och en gradvis men stillastående metamorfos. Här bevittnar vi ett famntag mellan höga frekvenser, det är fascinerande hur feedbacken och fågelsången interagerar, ibland åtskiljda ibland oskiljbara, frekvenserna krockar och skapar övertoner. Några psykoakustiska effekter känner jag kanske inte av, fast å andra sidan, jag sitter kanske och lyssnar på ljud som inte finns. Det är hur som helst riktigt läckert men känns kanske ändå mer som ett forskningsprojekt än ett artistiskt verk. Niclas Collins ”Pea soup + Mortal coil” är även de skrivna och lutar mer åt det droniga hållet. Ljuden är genererade av något slags gitarr och ”Pea soup” är lågmält och vackert med spöklikt, lite kylig stämning. Stycket går omärkbart över i ”Mortal coil”, en noisig, distad gitarrvägg som är riktigt bra.
Jag hade hoppats på live-video från konserterna på DVD:n, men istället är det Billy Roisz videokonst hela vägen. Det flimrar och blippar, bilden är störd och rå. Feedback-kameran genererar färger och former som dansar omkring och jag känner en olustig lo-fi-90-tals-surrealism. Fruktansvärt obskyrt. Jag har ingen aning om musiken påverkar videon eller om videon genererar ljud som finns i musiken, och tyvärr känns DVD:n mest lite konstig. Och något jobbig att titta på. Man skulle dock kunna stänga ögonen och lyssna endast till musiken, för stundtals är det ganska intressant. Roisz duo med Nakamura har en pulserande rytm som inte är så dum och det långa ensemblespåret med sju musiker närvarande (endast Lucier frånvarande) är långsamt och ödesmättat, med låga frekvenser i botten och olika störljud runt omkring. Det är ett av Aufermann skrivet stycke som är både intressant och mäktigt. DVD:n avslutas med kvartetten som jag nämnde som mindre lyckad ovan. Här låter det bättre med piggare sounds, oväntade vändningar och de fyra känns mer samspelta. En värdig avslutning.
Efter två och en halv timme feedback blir man lite trött. Det är utmattande lyssning som stundtals gör riktigt ont i öronen. Men det omväxlande soundet gör det hela (med några få undantag) roligt att lyssna på. Man gör bäst i inta Feedback: Ordet from Noise i små portioner. Om man dessutom plockar russinen ur kakan är det en rysligt bra release.
Nygammalt 2015
