Det finns musik som är så fascinerande att man omedelbart vill kasta sig över notböcker och tjata sig in på någon av universitetets musikvetenskapliga utbildningar. Den idag 83-årige ungerske kompositören György Kurtágs musik är just en sådan som fångar ens uppmärksamhet i ett järngrepp. Kurtágs musik är utpräglat intellektuell utan att vara svårtillgänglig. Den är ett djupgående samtal med hela den modernistiska traditionen utan att på något sätt vara eklektisk eller postmodernistisk.
Många av Kurtágs kompositioner kretsar kring föreställningen om fragmentet som en särskild estetisk idé, om musikaliska brottstycken, fraser, begrepp och former som bildar olika konstellationer. Resultatet blir även ett mycket säreget historiskt tänkande där den större delen av den modernistiska traditionen uppgår i en subjektiv, ickelinjär och ofta gåtfull utveckling. Fragmenten är därför mer än bara referenser eller reservdelar ur en musikhistorisk katalog. Snarare kan de uppfattas som musikaliska minnen: ibland tydliga, ibland diffusa eller förväxlade.
Mastodontarbetet Játékok (spel), som påbörjades 1973, är en sorts mosaik av pianominiatyrer i linje med landsmannen Bartóks bisarrt pedagogiska Mikrokosmos, om än helt annorlunda i sin form. Kurtágs arbete har redan fyllt sju volymer och är precis som de flesta av hans kompositioner full av hommager, ”in memoriam”, hälsningar och dedikationer till både kända och okända inom musiken, litteraturen och bildkonsten. Men det handlar inte blott om vördnadsbetygelser till mästarna utan om ett starkt personligt förhållande till det inre av den europeiska konstnärliga traditionen, där gemenskapen med hustrun, pianisten och kompositören Marta Kurtág, integreras till en betydande del; vissa stycken uppfattas just som stycken ur deras dagbok, som marginalanteckningar till deras professionella arbete osv.
Den italienske pianisten och dirigenten Marino Formenti (under lång tid medlem i Klangforum Wien) har studerat för Kurtág och sedan millennieskiftet skaffat sig anseende som en framstående interpret. Formenti har nu tagit itu med ett projekt som är lika individuellt som det ligger helt i linje med Kurtágs tänkande. Kurtág’s Ghosts är alltså lika mycket ett självständigt ”verk” som det är en nyckel till kompositörens besatthet av den musikaliska traditionen. Under två timmar, uppdelade i 70 pianofragment, särlägger han olika små ”notceller”, teman och uttryck som på ett eller annat sätt återspeglas hos Kurtág, antingen medvetet eller som ett spökande musikaliskt tänkande. Listan är rätt saftig: Messiaen, Bach, Bartók, Haydn, Beethoven, Liszt, Boulez, Chopin, Janáček, Ligeti, Guillaume de Machaut, Mussorgskij, Purcell, Domenico Scarlatti, Schubert, Schumann och Stockhausen.
Hos Formenti handlar det knappast om något enkelt pedagogiskt grepp att bara visa på influenser eller vad som är klichéer och inte. Han finner en intrikat musikalisk dialog som uppstår utanför de tematiska likheterna, t.ex. i tempoväxling, ansatser, distanser och tystnader. Han finner fallande linjer, stigande intensiteter och överförda former. I texthäftet finns en längre intervju med Formenti där han entusiastiskt berättar om projektets olika ingångar till mer eller mindre filosofiska frågeställningar om vad minne, förlust och fantomharmonier kan innebära. Särskilt intressant är tolkningen av Kurtágs väldigt subtila användning av pianopedalen som en gränspunkt mellan kompositionen och det förgångna. Pedalen bevarar klangen, men bara för stunden. De tonala avstånd och pauser som har tagit allt större plats i Kurtágs kompositioner sedan åttiotalet handlar här inte om övergångar eller spatial teknik. Det spökande som Formenti finner – och ger prov på – är hur en Schubert skymtar hos Bach eller en Bartók hos Mussorgorskij. Det är inga uppenbara linjär eller historiska samband utan snarare tillfälliga formationer, destillat som ibland knappt är hörbara och emellanåt rena konstruktioner.
Oavsett om man tror på spöken eller ej så är detta ett alldeles formidabelt projekt. Men jag vill ändå invända att det som skapas, både i projekt som detta och givetvis i Kurtágs egna kompositioner, är en serie av perspektiv. När de är satta sida vid sida får de en retorisk glans (aah, det hänger ihop), men tagna var för sig lika väl kan framstå som dag och natt. Det handlar alltså lika mycket om den position – nära eller fjärran – utifrån vilken kompositören skriver (eller lyssnar). Här härskar det största spöket av dem alla, nämligen konsten själv och skapandets paradoxala förbannelse att bevara och förnya i en och samma handling. Att Kurtág med rätta räknas som en av de främsta inom dagen konstmusik beror på att han för egen del lyckats häva förbannelsen genom sitt minst sagt egensinniga minnesarbete. Utan ironi och utan tvång manipulerar han även mitt minne av musikens historia där det förgångna plötsligt känns närvarande, där konsten att minnas blir konsten att påminna.
Nygammalt 2015
