Franco Falsini Cold Nose

[flumhjälte] Jag är oerhört svag för detta. Kosmisk proggrock som lutar åt både en tidig Mike Oldfield och tysk krautrock. Långa trumlösa och organiska låtar där syntar lägger mjuka vävar av böljande klanger eller arpeggios och där elgitarrer uppträder i långa distade slingor som för tankarna till en Steve Hillage men också en Manuel Göttsching. Jag hinner fundera på hur musik från förr så skickligt kan återskapas i vår nutid innan jag läser på skivbolagets hemsida att Franco Falsinis Cold Nose är en återutgivning av en vinyl som ursprungligen släpptes på italienska Polydor 1975! Så kan det gå! Jag läser också att han ingick i bandet Sensations’ Fix och att detta är hans första soloskiva, ett soundtrack till en film som mycket få människor har sett. Han verkar ha varit full av egensinniga idéer denne Franco Falsini, bland annat lånade han utrustning från Bio-Electronic Meditation Society som visade hans hjärnaktivitet. Och han bestämde sig för att enbart skapa musik medan hjärnan sände ut alfa- och theta-vågor, det vill säga när hjärnan befann sig i vaken avkoppling eller REM-sömn respektive djup meditation eller sömn (enligt Wikipedia). Men sömnig musik är det banne mig inte – men flummig som satan!