Eindhoven, juni 1979. Det ska bli spelning med Blue Notes, men Chris McGregor dröjer. Trumslagaren Louis Moholo-Moholo, basisten Johnny Dyani och altsaxofonisten Dudu Pukwana väntar och väntar. Så visar det sig att den amerikanske tenorsaxofonisten Frank Wright också är på plats, spelsugen, men utan orkester. Så äger detta musikens under rum. För första och så vitt jag vet enda gången förenas Wright med ¾ av Blue Notes.
Vad hade de att förlora? Här fanns ingen prestige, bara lust och förmåga. Större än någonsin. Och alla musikerna befann sig på höjdpunkten av sin konstnärliga förmåga.
De kastade sig handlöst i famnen på varandra. Först litet undersökande: vem är du? Resten var en dryg timmes oavbruten extas.
Moholo-Moholo är en stark polyrytmisk, drivande trummis, som passade Frank Wrights mässande, rytmiska, kraftfulla spel som hand i handske. Att Dyani var en lika dansant basist med underbar ton visste vi förut, här bevisar han med kraft sin storhet.
Det var mest Pukwana och Wright som började med att försiktigt småtafsa på varandra. Wright laddar upp till flera gigantiska solon av den kaliber vi kan höra på hans album i eget namn. Det här är en av de verkligt stora spelarna i den amerikanska frijazzen. Han förenar det innerligt sjungande i en andlig tradition med rostigt rivande spel som sugit näring ur bluesmän som Blind Willie Johnson. Resten är fri flykt. Märkligt nog påminner han några ögonblick om vår svenske Frippe Nordström.
Pukwana spelar inte lika tätt och skärande som Wright. Han pressar ihop musiken först, men slappnar av och spelar så där luftigt, dansant, ystert, maniskt som ju var hans märke. Och vi får höra Wright följa efter och ta upp en slags nynnande gungande inåtvänd melodi på sin sax. Ovanligt för honom.
Efter en rad extatiska toppar, där Pukwana och Dyani alternerat på piano och Wright till och med spelat litet bas, samlar sig musikerna kring något som mest liknar en bön. Slutligen sjunger de tillsammans, medan piano, bas, slagverk eldar på med en sydafrikansk sång, som de slutligen framför tillsammans. Närmare extas kan knappast musiken komma.
Det här är musik som lämnar en gapande av förvåning och lycklig utmattning. Free Jazz då den var fri och mest himlastormande.
Nygammalt 2015
