Den tyske filosofen och estetikern Walter Benjamin (f. 1882) begick natten mellan 26 och 27 september 1940 självmord i Port Beau, en liten gränsort mellan Frankrike och Spanien. Som jude och marxist i ett sällskap av flyktingar som fastnat vid gränsen var han övertygad om att han skulle gripas och föras till läger. Morgonen den 27 september fick sällskapet meddelandet att det var fritt att passera, men det var alltså redan för sent för en av dem. Om han bara hade haft denna minsta insyn i framtiden… ett par timmar. Det är egentligen omöjligt att sätta sig in i den situation Benjamin befann sig i. För honom var den inte endast barbarisk eller fatal utan också historisk i en djupare betydelse än den vi normalt lägger i ordet. Ett antal år tidigare hade han tolkat en bild av Paul Klee, akvarellen Angelus Novus, på ett sätt som än idag berör och får oss att omvärdera en existentiell situation (nyligen Gary Peters i boken The Philosophy of Improvisation, utgiven på University of Chicago Press). I den nionde av sina ”historiefilosofiska teser” såg han hos Klee en ”historiens ängel” som med ansiktet fixerat bakåt ser tid och värld falla i bitar. Hopplöst försöker den förhindra dessa ruiner, men en storm från paradiset tvingar den med ryggen före in i framtiden. Denna oåterkalleliga rörelse är enligt Benjamin historien och ”det som vi kallar framåtskridande är denna storm”.
Den fransk-slovenske trombonisten och kompositören Vinko Globokar arbetade under fyra år med ett omfattande musikstycke som bygger på Benjamins historiefilosofiska tes. Verket är en trilogi för två orkestrar, två dirigenter, ”live electronic alienation” och två samplers – med andra ord helt i den banbrytande och experimentella anda som Globokar under sextiotalet gjorde känd inom den då ganska kalkylerande och systembesatta konstmusiken. Det är faktiskt rätt svårt att tänka sig hur Globokars vilda musikaliska tänkande har fått utrymme på ett ställe som IRCAM, med Boulez i spetsen. Tillsammans med Michel Portal bildade han i slutet av sextiotalet gruppen New Phonic Art som var en av de första ensemblerna att lyfta in ickeidiomatisk improvisation i tolvtonssalongerna. Han plockade sönder trombonen, blåste och väste i den på ett sätt som inte står långt ifrån dagens tyska reduktionstrend. Skamligt nog är han än idag tämligen okänd, även för den experimentella publiken. Det mesta av hans egen musik finns fortfarande bara på svåråtkomliga vinyler, utan CD-återutgivningar eller festivaler till hans ära. Men paradoxalt nog är det sannolikt många som har hört honom spela. På så gott som vartenda stycke av Kagel, Berio, Stockhausen eller Leibowitz där det förekommer en trombon, där finner man också namnet Globokar.
Der Engel der Geschichte har hur som helst en särställning i Globokars musikaliska produktion. Motivet är starkt politiskt och musiken kompromisslös på ett helt annat sätt än i hans experimentellt abstrakta stycken. Kompositionen bygger på att de två orkestrarna agerar herre och slav för varandra, där den ena orkestern slutligen i den första delen (betitlad ”Zerfall”) får ett fascistiskt övertag. I den andra delen råder en situation som pendlar mellan polisstat, anarki och mobb. Sirener, skrik, slammer, skott, skrattsalvor från folkmassor och samplingar av diverse folkmusik blandas upp i musiken på ett omedelbart obehagligt sätt. Det är en mycket tryckt stämning. Jag kommer närmast att tänka på tidiga Laibach eller t.ex. de elektroakustiska skräckkollage som sätter klorna i mig i Mimaroglus Sing Me A Song of Songmy eller Berios Visage, verk som också är politiska reaktioner på sin tid. Den historisk-politiska situation som han målar upp är det forna Jugoslaviens, den samplade folkmusiken är balkansk.
Man måste säga att Globokar har lyckats med att överföra historien av traderade konflikter, förakt, skuld och konstruerade samhörigheter till musikens indirekta bildspråk. Det en och en halv timma långa verket är en oupphörlig tumult där de dramatiska elektroniska manipulationerna av ”slavorkestern” och megafonernas skrikande av order och anklagelser inte skapar något annat än oro och fasa hos lyssnaren. Den tredje delen, betitlad ”Hoffnung”, tycks inte ha mycket till övers för hoppet – en drygt trettio minuter lång malström som suger både mänsklighet och konstnärlig representation ned i djupet. Skivan avslutas också med det angränsande stycket ”Les Otages” (gisslan) som i linje med Der Engel der Geschichte målar ännu en fresk över mänskligheten, sent på jorden. Hundskall, skott, väsande gas, sirener, kvävda rop och skrivmaskinsknatter – det är länge sedan jag tagit del av något så genuint hotfullt utanför filmen eller litteraturen. Dödsmetallens Disneyvärld av köttstycken och djävlar framstår verkligen som den medelklassens kitsch den är i förhållande till det här. En konsekvent, och då menar jag verkligen konsekvent, beskådan av en synnerligen trasig mänsklig situation. Globokars komposition fixerar lyssnaren på samma sätt som Benjamins ängel har ansiktet tvingat åt ett enda håll: mot ruinen.
Nygammalt 2015
