Det är märkligt hur tillfälligheterna kan styra händelserna i nya riktningar. Sten Sandell var inte nöjd med pianot i Atlantis studio i Stockholm när han tillsammans med Johan Berthling, Paal Nilssen-Love och Magnus Broo kom dit ett par dagar i mars 2006. I ett hörn stod en gammal hammond B3-orgel, ett instrument Sandell aldrig tidigare spelat på, men han testade och resultatet blev riktigt, riktigt spännande.
Inledande ”Always forgotten” är ett skolexempel på hur man bygger upp musikaliska stämningar med relativt små medel. Sandell och Berthling ligger och dronar på hammond respektive stråkbas, Broo växlar mellan längsgående skär och stötvist lågmälda trumpettoner medan Paal Nilssen-Love rasslar och grejar i bakgrunden. Genrerna löses till en början upp i meditativ stämning och psykedeliska färger. Långsamt växer en musikalisk kropp fram, hammond blir förtätade pianoflöden, Nilssen-Loves rassel övergår i massivt men trots allt återhållet trumspel, Berthling pumpar med fingrarna och Broo bygger in sitt solo i det gemensamma flödet.
Sten Sandell är en fantastiskt kreativ pianist som jag gärna lyssnar på. Här tycker jag dock att det är synd att han inte fortsätter att bygga vidare med hammondorgeln. Visst finns många sköna stunder när Sandell tar pianot i besittning, både på inledningslåten och på de två andra. Men jag kommer inte ifrån att jag spetsar öronen litet extra nio minuter in i avslutande "Remembered Forgotten" då Sandell växlar från piano till hammond. Referenspunkten i musiken förflyttas och hela soundet förändras. Allt låter annorlunda! Mer spännande! Musiken får en linjär utveckling snarare än punktvis. Till och med när Sandell i det närmaste hackar fram tonerna ur instrumentet.
Det är härligt när gamla favoriter överraskar.
Nygammalt 2015
