Det är verkligen inte varje dag som man hör en svensk göra dronande, psykedelisk folk av så pass hög klass som det material som finns presenterat på ”Haven”, den tredje skivan i enmansbandet The Goners så kallade H-trilogi. The Goner, eller Daniel Westerlund som han egentligen heter, gör mycket av lite, repetitiva låtstrukturer snirklar sig fram i snårig vegetation och över öde stränder utan att egentligen vilja ta sig till ett bestämt mål.
Will Oldham-doftande ”A Song” övergår i skivans instrumentella titelspår som innehåller ett akutiskt gitarrspel som kommer att massera dina hörselgångar på ett lika kärleksfullt och omtumlande sätt som Six Organs of Admittance. I andra stunder knyts band mellan den svenska och amerikanska folkhistorien medan ”Field Ceremony” är just precis det. ”No Atheists On A Sinking Ship” hummar, svävar, surrar och vibrerar runt en manisk gitarr och mot slutet när volymen ökar önskar man att den aldrig skulle ta slut. Den klockar dock in på precis över två minuter och i detta ligger lite paradoxalt nog en av The Goners styrkor, kunskapen att kunna fokusera och prioritera, att låta allting ha sin gång men också känslan att inse när en idé är tömd på sin livskraft. En annan höjdpunkt är skivans längsta spår, ”Travelogue” som osökt leder tankarna till Hush Arbors mossklädda skogsmusik.
”Haven” är med stor sannolikhet den bästa svenska skiva jag komma att ha förmånen att lyssna på under 2008. Visst kan känslan av en ny upptäckt påverka det omedelbara omdömet men skälet till att skivan nu snurrat fyra gånger på raken har uteslutande med musikalisk kvalitet att göra.
(Vecka 43, 2008)
Nygammalt 2015
