Två unga män i en källare i Skövde. Tidigt 60-tal. De lyssnar på musik och pratar musik och spelar musik, gammal och ny jazz, men även annan populärmusik, och kanske även klassisk musik och folkmusik. Jag visste inte att Per Henrik Wallin och Sven-Åke Johansson spelade ihop redan i tonåren förrän jag läser Soundofmusics Thomas Millroths text i cd-häftet som medföljer Umlauts box som dokumenterar deras samarbete från olika tidsperioder. Men det var naturligt att de fann varandra, båda kom ifrån Västergötland, Per Henrik Wallin (1946-2005) föddes i Karlsborg, den tre år äldre Sven-Åke Johansson kommer ifrån Mariestad, och jazzen blev i unga år ett sätt att leva. Wallin rymde, till exempel, 15 år gammal, till Stockholm, för att se Bud Powell på Gyllene Cirkeln.
I början av 60-talet spelade de i varsin dansorkester i Skövde och hyrde den ovan nämnda källaren. Sven-Åke Johansson lämnade Sverige för Tyskland, hamnade i Berlin där han var en del av den europeiska frijazz-/improvisationscenen kring Peter Brötzmann. Vid sidan av trummande på epokgörande skivor som Machine Gun gjorde han en bit in på 70-talet även slagverkssoloskivor som Schlingenland och blandade in inslag av performance i sina konserter. Per Henrik Wallin stannade i Sverige, förflyttade sig till Lund och Västerås innan han gjorde sig hemmastadd i Stockholm, där han arbetade med andra jazzmusiker.
Ibland tog de upp sin duo igen. På den tidigaste skivan i boxen, Quartier Latin f.d. Biograf, hör vi dem i Hannover och Berlin från två konserter höstarna 1974 och 1975, namnet på klubben i Väst-Berlin var en gammal biograf, därav namnet på skivan. Och det är full rulle med en gång. Högenergisk frijazz med en duo som på något märkligt sätt hittar varandra och följer egna infall. Yvigt och sammanflätat på samma gång. Ett stormoväder från Sverige som färdats över Östersjön, dragit in över Mecklenburgs bukt, och blåser omkull allt i sin väg. SÅJ hamrar på ordentligt emellanåt, på ett helt annat sätt än när jag sett honom göra Fluxus-liknande framträdanden. Korta snitt förekommer, där cymbaler skär ljusa toner, pauser med undersökningar av trummornas ljudmöjligheter, men allt som oftast är det hårdsvängande trumspel. Per Henrik Wallin slänger in melodiska fragment - han kallades ibland för Sveriges Thelonius Monk - jag tänker på det på "Saga", som har ett intro där Wallin liksom doppar tangenterna i den stora sångboken, och det kommer mycket mera sådant på de senare inspelningarna. Duon rasar omkring i samma låt, vänder ut och in på tempon. Lustigt slut, SÅJ tar fram en trumpet, spelar en fanfar i tio sekunder.
När vi hoppar fram till 80-talet - skivorna Magnetiska Hundar 1-2, delvis utgivet på LP av FMP – inspelat på Ballhaus Naunynstrasse i Berlin 24 november 1986 – spelar Sven-Åke Johansson även dragspel, och sjunger, och musiken bottnar i ännu fler traditioner som plockas upp på ett oförutsägbart sätt. Jag stannar länge vid den här konserten, fascineras av hur de obehindrat rör sig i en musikalisk värld som helt och hållet är deras egen. Vilda improvisationer, Wallin är i sitt esse, och SÅJ varvar beboprötterna med alla möjliga slags slagverksäventyr. När han spelar dragspel och sjunger – vilket får mig att tänka på kabaret, folkvisa och den svenska text-ljud-traditionen med Fahlström, Hodell m.fl. – vidgas musiken där de ”traditionella” inslagen gör musiken ännu mera oförutsägbar. Texten till låtarna, särskilt "The Moon Says Goodnight", är dock långt ifrån konkret poesi utan kunde vara hämtad från valfri Broadwaymusikal. De ger sig även på folkvisan "Ungmön" som SÅJ talsjunger på tyska. Texterna till "The Eel" och "The Swinging Policeman" har en underliggande humor. På den sistnämnda traskar musiken fram och jag ser en man som går omkring i Berlin, kanske berusad, han går mellan parkbänkarna, träffar en polis som har hatten på sned. Stumfilmskänsla, även om musiken är något annorlunda. Romans avslutar Magnetiska Hundar Vol.2, ja, romans och romans, polisen flyger iväg i en kastvind, fotgängare börjar springa, föremål välter omkull, hattar förvandlas till ballonger, och när den imaginära filmkameran åter landar i konsertlokalen på Naunynstrasse – som ligger i Kreuzberg – är Wallin mitt inne i en impressionistisk, lång piruett, han provar en tanke, finner en melodi, SÅJ följer melodin med sitt dragspel, och romansen är en romans.
Efter en olycka 1988 var Per Henrik Wallin borta från musiken i flera år. Han satt i rullstol och när han gjorde comeback i mitten av 90-talet var musiken annorlunda. Han kunde inte använda pedalerna, det blev en annan klangbild, mer avskalat, men utan att förlora ett uns av integritet och attack i spelet. Kanske var det även därför duon ibland blev en trio, som på inspelningen från Norrköping 2004 där Joe Williamson spelar kontrabas. Basen har en underordnad roll, kan man säga, men fyller en funktion, som en jämvikt mellan de äldre improvisatörerna. Två låtar på ungefär en halvtimma – "Vals" och "Sigge Fürst" – där den sistnämnda har starkast smak, med en märklig ordsträng från SÅJ som landar i ett minne kring Sigge Fürsts populära radioprogram Frukostklubben som varenda svensk lyssnade på under 40-50 och 60-talen och som sändes ända till nyårsaftonen 1978. Nostalgi? Nja, 60-talet spökar i sättet att trycka fram ord, musiken landar ett tag i evergreenland och bebopreminiscenser innan allt ånyo sätter fart, med Wallins makalösa pianospel som motor.
Summa kardemumma: en lysande box med fantastisk musik. Jazz som är jazz och mycket annat. Två mycket egensinniga musiker som hittade en speciell laddning sinsemellan. Under lyssnandet tänker jag flera gånger på när jag sett Johansson och Wallin live. SÅJ ett par gånger, solo, och med Axel Dörner och Werner Dafeldecker. Per-Henrik Wallin endast en enda gång, solo, på Nefertiti, Göteborg, om jag minns rätt samma år som Norrköpingskonserten. Jag satt och gapade, njöt av alla tvära kast, av den otyglade musikaliteten.
Nygammalt 2015
