Det finns något genuint meditativt över loopen. Som beståndsdel inom musiken fungerar den ofta som ett verktyg medelst vilket man förmedlar en känsla av ovisshet. Inom loppen stannar liksom tiden, allt annat stängs ute och en tidsligt hängande relation tycks ta form. Det är ett läge där små förändringar ges möjlighet att ta form och utvecklas. Loopen skiftar i sin natur, tar kanske en ny riktning och musiken förändras således i sitt uttryck trots att en kärna hela tiden finns kvar, malande, konstant.
Jóhann Jóhannssons musik bygger sällan på loopar. Istället arbetar den nu 49-årige isländske kompositören snarare med det storslagna och kompositionellt finkänsliga stegringar. Hans musik bildas likt bergsmassiv som reser sig ur steniga klippor till att forma majestätiska landskap. Det är därför intressant att Jóhannsson verkar gå i en diametralt motsatt riktning när han nu gör musik till Bill Morisons film om gruvarbetare; The Miner’s Hymns. Här hörs musik som borrar sig in i underjorden mot en vulkanisk kärna. Det är ett verk av hårt hållna toner som präglas av något basalt. Inget tycks gjort i affekt utan snarare med en avskalad ton vilket ger en starkt kärnfull framtoning. Det storslagna finns kvar men bildas snarare med små medel som en fullödig blåssektion eller i och med att kompositionen öppnar upp sig i nästan katedrala proportioner.
Grunden för hela albumet finns loopen, här ofta uppställd kring ett instrument, ett ensamt blåsinstrument som försiktigt pendlar fram och tillbaka kompositionen igenom. Utifrån denna grund vecklar sedan melodier ut sig, händelser grenar av likt schaktgångar i en gruva. Musiken maler likt det utforskande, borrande gruvarbetet med en monotoni som endast bryts av med dramatiska inslag och partier fyllda med rymd. Stundtals tas vägar som leder fram till smått fantastiska partier och trots att The Miner’s Hymns inte vilar på samma struktur av uppbyggnad som Jóhann Jóhannssons tidigare verk finns fortfarande en nästan sakral känsla i hans musik. Han finner något lika lugnande som oroligt i musikens allra mest basala tongångar.
Nygammalt 2015
