År 1946 komponerade den brittiske tonsättaren Benjamin Britten ett didaktiskt verk för att en ung publik skulle förstå och uppskatta den klassiska musiken och symfoniorkestern, jag vill minnas att det var en fuga med följande variationer, som vandrade genom de olika instrumentens klangliga möjligheter. Verkar det långsökt? Inte alls. När Lasse Marhaug och John Hegre ger ut fyra CD i en box med Jazkamer är det långt ifrån bara för att samla ihop olika mer eller mindre svåråtkomliga inspelningar, inte heller handlar det om en komplett utgåva. Till det skulle behövas en betydligt tjockare låda, jag tror att gruppen vid det här laget är uppe i dussinet utgåvor, minst. Det är inte heller någon (vänd)punkt i musiken. Jag uppfattar det faktiskt precis så som anges i titeln, förslag på ingångar i musiken, en resa i Jazkamers värld. Det där med ”Young Person” tar jag som en ironi och lyssnar ändå. Med lurarna på läser jag det lilla häftet, som är fyllt av kommentarer och hänvisningar.
Marhaug och Hegre intervjuas och ger mig anledning att fundera över bakgrunden till deras ljudbild. För mig har det alltid varit en musik som tar spjärn, och visst känns den som politikens skrovliga baksida, ett ljudlandskap som ristas i ärgen på bronsspegelns baksida. Det är som allt det klotter i Pompeiji, som Gunnar Ekelöf noterade. På ett vis är det den västerländska, kapitalistiska tillväxtens narrspegel. Det ständiga stegrandet som menas ge val- och rörelsefrihet åt envar; konsumismens våta visa.
Jag tänker på konträra scener, som fungerar som fond till Jazkamer. Den som mest liknar gruppens ljudbild är väl Merzbow i Japan. Och det är ju också i samband med konserter i Norge med honom som Jazkamer tidigt uppträder och får sitt genombrott. Men jag tänker lika mycket på japanska akter av Hijokaidan och i ännu högre grad Gerogerigegee, där ju inte bara musiken var extrem, men också framträdandena var performativt provocerande fyllda av onani på scenen, nakenhet, kiss och provokationer mot publiken. Kort och gott attentat mot både god smak, skick och sed. På ett mer kultiverat vis men med samma orena blandning har också Otomo Yoshihide betytt mycket för Jazkamers ljudbild. Stilar blandas, manglas och mixas ganska fritt.
I Jazkamer finns en blandning av noise, elektronika, sampling, riff, metal, som ger den en intensiv malande kraft, men där också det mest högljudda hörs som intressant sammansatta klanger. Så är det inte alltid annars.
Hur mycket har då den norska scenen betytt, då Jazkamer formats? Av allt att döma en hel del. I häfter säger Marhaug, att han tycker det är motbjudande, hur ”norsk musik blivit upphöjd utomlands. Arktisk ambient, fjordjazz, melankoli och avlägsna ljud – vi hatade det!” Och så passar han på att ge igen för gammal ost, när han berättar om hur ”ECM-Führer” Manfred Eicher lyssnade på Jazkamers album Timex och snappade upp ett tjugo sekunders segment från den så berömda The Köln Concert följt av en röst med en litet likgiltigt nedlåtande kommentar. Eicher tyckte detta var en hädelse och tvingade Rune Grammofon att dra in skivan. Bara 150 ex hann säljas med det gamla Jarretfragmentet kvar.
Ja, här finns alltså ett motstånd formulerat. Jazkamer har inte valt den enkla vägen, tvärtom, de använder starka sinnesförnimmelser, skalar av sig för att rusta.
Hegre är gitarrist, en traditionell musiker med stark känsla för allt det vanligt musikaliska, drive, rytm, periodisering etc. Det hörs också i Jazkamer. Marhaug har inte lärt sig något traditionellt instrument. Det var pang på band och elektronik från början. Han gick rakt in i ett dånande, knastrande ljudrum. Det var som att göra konst av restprodukter. Den som vill höra detta rekommenderar jag hans box från 2007, där hans kassettinspelningar samlats, Lasse Marhaug Tapes 1990 – 1999.
Litet av den sönderrivna, collageaktiga känsla finns också i den här boxens allra tidigaste musik inspelad 1998, aldrig tidigare utgiven. Kanske övertolkar jag, men nog hörs spänningen mellan musikern Hegre och ljudaktivisten Marhaug här!
För i Jazkamer finns också en annan sida, så typisk för det moderna projektet under 1900-talet, hela strävan bort från det skolade. Redan kring 1920 kastade sig futurister och dadaister ut i ”primitiva ljud” – och hur beundrade de inte Original Dixieland Jass Bands vildsinte slagverkare Tony Sbarbaro. Nya instrument uppfanns. Inte minst var väl den konstgjorda musiken utan akustiska instrument en våt dröm för våra modernister, som ju hyllat maskinerna i sina bilder. Det börjar med tereminer och fortsatte årtionde efter årtionde med allehanda uppfinningar av musikmaskiner ända till syntar och datorer. Här är ju förstås noisemusiken ett givet barnbarnsbarn. Här finns också den där misstänksamheten mot det skolade, att det skulle finnas något mer äkta och uppriktigt än vad som kan demonstreras via stilar och godtagna metoder. Inom konsten hyllades tidigt alster av folk på sjukhus och i fängelser, klotter och senare graffiti fick hög status. L´art brut med sitt fantastiska museum i Lausanne har i dag hög status fast det drogs igång av Jean Dubuffet som en motrörelse.
Här hör Jazkamer också hemma. Och Marhaug ger syn för sägen, då han i texthäftet berättar, att ”jag aldrig lärde mig att spela ett instrument, men började direkt med noise /…/ jag är en musikalisk primitivist och John är sofistikerad. Men det betyder också att John har fler musikaliska demoner att slåss mot – jag tycker om att vara okunnig.”
För mig är detta lika delar romantisk sturm und drang och konservativ modernism. Jag gillar det, för på så vis undviker Jazkamer alla ironiska attityder, här finns ingen postmodernism eller något som helst koketterande. Alltså, ingen opportunism. Precis som hos de japanska banden jag nämnde tidigare. Och i motsats till all den hajpade norska jazzmusik, som Marhaug och Hegre tog spjärn mot.
Ungefär så ser den kontur ut som jag skönjer i detta urval från Jazkamers omfattande produktion. Det är en fantastisk introduktion till en ljudvärld som på ett vis bråkar och fräser på ett sätt som liknar många, men med dessa fyra CD blir ljuden rikare sammansatta, det handlar långt ifrån enbart om volym som parameter. Klangrikedom, fysiska upplevelser som puls, känslor, hud, smärta, ja, till och med drömmar törs ta plats.
Nygammalt 2015
