Je Suis! är en kick i svensk jazz. Musiken är för det mesta mycket tydlig och distinkt, den rycker med och den är härligt opolerad. Med en mycket kompetent sextett får kompositören och trumpetaren Niklas Barnö musiken att ettrigt sjuda. Titeln ”Varför får jag ingen kaka till kaffet din jävel ” på inledningslåten är precis lika underfundig som låten. Nära 14 minuter av strålande jazz. Barnö inleder dock själv med ett mörkt skärande trumpetsolo, innan det småningom spårar ur under Alexander Zethsons fina pianosolo. Det känns som att de hela tiden är steget före, drar fram flera ess ur armen som Mats Äleklints tungt bräkande trombon, Joel Grips skenande kontrabas som sedan stramas upp i groovy komp med Magnus Vikbergs trummor och solo av saxofonisten Marcelo Gabard Pazos.
Med åtta kompositioner går skivan åt olika håll. Och det är när visionen hålls klar som det blir som bäst. Som i ”Östermalm”, en låt som spretar åt en massa olika håll, men ändå hålls samman av en gemensam tanke. Denna tanke finns både närvarande i den inramande melodin av stadga och i det fullständigt kaotiska mellanrummet. Fritt fall i socitetens högborg.
Allt är dock inte kaos. Tvärtom. ”Lyrikern” är just lyrisk och vacker. Och i ”Geniet” finns ett klart inslag av både konstmusik och blues! Rolig kombination. I ”Eyafjallajökull” finns ett episkt drag som dock försvinner alltmedan trycket ökar och till slut väller över kanterna.
Hur viktig tydligheten är märks inte minst under ”Det måste vara doping”. Här luckras tydligen upp och direkt tappar jag fokus i lyssningen. Exakt vad det är som gör detta är svårt att sätta fingret på. Inte minst med tanke på att det genomgående på skivan finns starkt flyktiga partier mellan de komponerade avsnitten. Men då fungerar det alldeles ypperligt.
Nygammalt 2015
