Jean-Luc Guionnet tillhör den nya minimala saxofonskolan. Vi har hört honom tidigare tillsammans med Stephane Rives och i gruppen Hubbub. Toshimaru Nakamura hanterar ett ”no input mixing board”. Hans knastrande konst har man bland annat kunnat höra tillsammans med Keith Rowe och Otomo Yoshihide.
Guionnet är, om jag skall vara rättvis, ingen av dem som helt och radikalt främmandegör sitt instrument; det låter som saxofon, men renskalat, utrensat, strikt, stramt. Det finns en allvarlig estetisk risk med ett par av dagens radikala trender, den ena där spelarna omvärderar sina instrument, den andra där de använder en närmast brutal attityd till volymen. Tekniken överskattas. Antingen man avstår och utelämnar eller lägger till och maximerar, finns faran att koncentrationen ligger på just undvikandet - det som inte hörs eller tas med. Då blir det teknik. Övervägandena märks. Det kraftfulla blir bara starkt och det lätta en arbetsseger. Litet av detta är dagens estetiska dilemma inom vad som i vidaste mening kan kallas impro.
Denna duo bär syn för sägen. Med det menar jag inte att det är tråkigt på något vis. Guionnet spelar entonigt, rakt, gärna med långa litet svajande toner och plötsliga attacker, som genom lågmäldheten får lyssnaren att haja till. Nakamura skapar vid sitt mixing board en närmast irriterande, knastrande ström, tätnande, gnagande, uppmanande. Det tvingar ut saxofonen i randområden. Guionnet ger sig av dit, men mest för att markera, snudda vid gränser, och dra sig tillbaka mot ett slags centrum. Det är som om han erinrat sig invändningarna jag redogjorde för nyss. Tonerna samlas, skaver och tätas ihop över Nakamuras envetna störljud. Då är den här musiken som allra bäst. Närmast klaustrofobiskt gestikulerande i ett för litet rum. Avspärrningarna tvingar dem båda till maximalt uttryck i varje liten rörelse.
Inom det lilla avviker denna duo ganska mycket från andra företrädare i genren, samtidigt som deras uttryck är ganska typiskt. Påfallande är en utvecklad – ibland litet ansträngd - icke-virtuositet. I kombination med kontroll. Slumpen må finnas med, men lyfts knappast fram.
Det här är musik där jag är säker på att lyssningen kopplas samman med en sammanhängande ljudbild i dagens improviserade musik. Jag är lika övertygad om att åtminstone långa stycken på ”Map” kommer att höras helt annorlunda om några år, då vi alla har glömt hur det klingande landskapet tedde sig tidigt år 2008. Då skall jag lyssna en gång till och plocka fram min recension. Med andra ord blir jag ganska osäker på den här skivan. Fascinerad och frågande på samma gång.
Nygammalt 2015
