Inom AMM i mitten av 60-talet uppstod mycket av det som i dagens improviserade musik hör till vardagsvarorna. Keith Rowe lade gitarren på bordet och knäppte slumpvis på radion, Eddie Prévost stoppade in bebopslagverket i garderoben för att i stället utvinna andra sorters klanger, som sökte sig ut i rummet, skapade egen spatialitet, rika på skimrande övertoner. Att den konstmusikaliska erfarenheten var viktigare än hos John Stevens och hans SME var uppenbart. Det gjorde också att en och annan jazzhabitué, som gått från free form till fri improvisation, kanske backade litet inför AMM:s långsträckta utforskningar av ljudens rumslighet på jakt efter nya parameterar. Det var kanske svårare att hänga med, än när jazzen skalades av inpå bara knotorna. Jag kan bara vittna för mig själv. Det tog några år att komma ikapp de radikala herrarna i AMM:s ljudhage. I alla fall för mig. Men sedan var jag fast, och lyckas fortfarande bortse från konflikter och splittring och olika grader av radikala ideologier i denna musikerkrets. Det klingande resultatet är viktigare än deras konflikter.
Är denna musik gammalt modernistiskt bråte? Rester av för länge sedan sjunkna visioner? Kanhända finns omvälvande tankar i botten, att musiken skulle spelat en samhällelig roll, men Prévost – och ännu mer kanske Keith Rowe – lyckas hålla liv i själva ljuden. Mer än att vara modernister liknar de sig själva i all öppen trolöshet mot estetiskt ingångna överenskommelser.
Detta skrivet som inledning till ett fullständigt konsekvent och lysande stycke musik.
Jennifer Allum är violinist. Hennes fält beskrivs genom några hänvisningar. I hennes aktuella CV finner jag konserter med musik av Cornelius Cardew, men också improvisationskvällar tillsammans med bland andra Bonnie Jones.
Vi rör oss alltså i ett område av akustisk musik, där instrumentens självklaraste magstöd utraderats.
Tonerna landar i vanlig strängklang eller cymbalton, men stiger i såriga legati och skimrande övertonsskyar.
Då jag hör detta, slår det mig hur hemtamt Prévost rör sig med dessa ljud, som ju sannerligen är ett slags pre-elektronisk klang. Den som en gång skriver denna musiks historia kommer finna att inte bara akustiska instrument tagit intryck av elektroniken men att det fanns akustiska förelöpare, stilbildare, till elektroniken. Och då kommer Prévosts namn understrykas.
Prévost rör sig alltså i sin egen alltmer utvidgade klanghistoria.
Allum och Prévost har skapat musik med stråken som gemensam nämnare.
Ett par äldre fiolstråkar ger makalösa tonregn, som möter struket slagverk där basstråkarna pressar långa intensiva klanger och där ett gäng billigare köp-slit-och-släng stråkar ger utrymme för litet hänsynslösare relationer till instrumenten.
Av de två är Allum den mer ”traditionella” musikern. Hon använder sitt instruments möjlighet till skimrande ljud inom ramen för det ganska – nåja - vanliga.
Prévost däremot har rätt radikalt omdefinierat sitt slagverk. Det perkussiva är så gott som helt borta; dock dyker en del toner upp, som ekar av trummor, även om de stryks fram med stråke.
Det rytmiska bjuder nog Allum mer på, då hon växlar mellan taggigt staccato och utdragna legati.
Musiken har rörelser som i ett stängt rum. Upplevelsen av att förflytta sig från en punkt till en annan är minimal. Tonkvaliteterna förslår snarare upplevelser som nära mot långt borta, öppet kontra slutet.
Och inom varje motsatspar – många fler låter sig skapas – rör sig musikerna minutiöst närsynt över sina respektive instrument. Smått och oändligt bildar en gnistrande väv.
Nygammalt 2015
