Att Jim O’Rourke döper sin nya skiva till The Visitor är väldigt passande. Hans tidigare popplattor har bestått av väl definierade och avgränsade låtar. På The Visitor fogar han istället samman en mängd pusselbitar till en 38 minuter lång komposition. Som en maestro guidar han runt lyssnaren mellan flertalet rum i det amerikanska musikaliska arvet. Han drar in musiken i den o’rourska håven och sätter det egna och så karaktäristiska soundet på den innan han släpper ut den igen. Det är många gånger otroligt bra, men kanske är det här som kritik också kan riktas mot skivan, balansgången mellan den geniala sammansättningen och känslan av uppvisning slår faktiskt över vid några tillfällen. Men, jag köper det.
Det har gått lång tid mellan albumen för den tidigare så produktive O’Rourke. Några år med Sonic Youth och sedan har en massa rykten om hur han slutat att spela musik och istället ägnat sig åt film efter flytten till Japan florerat. Med utgivelsen av The Visitor visade sig en del av ryktena i alla fall vara falska. Och tur är det. Här slår O’Rourke ut i full blom, han spelar själv gitarr, piano, cello, orgel, banjo, klarinett, bas, trummor med mera och som arrangör laborerar han framgångsrikt med det inspelade materialet. Mästerligt borrar han ner sig i americanan, låter minimalistiska partier breda ut sig där till och med rena Steve Reich-figurer dyker upp i associationsbanorna. Frijazzen får sitt i ett parti där vilda trummor möter mer strukturerade former (påminner lite om samarbetet mellan Ben Chasny och Chris Corsano på Six Organs of Admittances School of the Flower). Lite synd är dock att han inte sjunger, jag kan sakna lite av den charm hans röst tidigare tillfört.
O’Rourke lyckas bra med att göra plats för alla dessa delar i den gemensamma helhet The Visitor bildar. Han kör på, saktar in, kör på igen, förändrar, hittar nya spår, varierar ett givet tema. Fogarna är mer av mjuka övergångar än snabba kast. Det finns ett skönt flyt i musiken och i dess förändring. Mycket beroende på O’Rourkes drivna förmåga som arrangör. Ett lysande exempel finns ganska långt in i kompositionen där en banjo möter snygga arrangemang av blås, slidegitarr, piano och trummor. Här sätter O’Rourke musiken i rullning på ett briljant sätt. Det är så fullständigt vackert!
Flera gånger visar O’Rourke vilken god gitarrist han är. Hans talanger som pianist kanske inte är lika kända men han får utlopp även för dem.
En lite rolig detalj är hur musik utan elektroniska inslag idag sticker ut. Möjligen har O’Rourke samplat ljud och kört runt dem i datorn, men soundet är uteslutande akustiskt eller elektrifierat. Och det känns faktiskt lite annorlunda, men samtidigt befriande.
Nygammalt 2015
