Produktivitet betyder nödvändigtvis inte kvalitet. Detta har tydliggjorts många gånger av såväl författare och filmskapare som musiker. Holländaren Rutger Zuydervelt gav till exempel ut sjutton olika släpp under sitt alias Machinefabriek 2008 och tolv under 2009. Woody Allen har regisserat tjugotre långfilmer de senaste tjugo åren. Och Alexander McCall Smith har skrivit nitton böcker sedan 2006. Detta säger väldigt lite om dessa upphovsmäns kvalitetsnivå som i ärlighetens namn är allt annat än stabil. Jag vill påstå att det här finns ett samband, inte nödvändigtvis att det är svårare att skapa kvalitetskultur bara för att man har ett högt arbetstempo men definitivt att en hög produktion och en konstant hög kvalitetsnivå är två företeelser som är svåra att förena. Joanna Newsom har med sitt nya trippelalbum Have One On Me lyckats.
Ur den neo-folk trend som tog form runt mitten på 00-talet med starka rötter i indiepopscenen - och bland annat bestod av prominenta artister som Iron & Wine, Patrick Wolf och Jolie Holland - var Joanna Newsom kanske den som tog sig mest helskinnad ur hypen. I och med den musikaliska utveckling som utkristalliserades på Newsoms bejublade andraalbum Ys från 2006 cementerade hon ett allvar och ett djup i sina kompositioner. Hon gick från ett slags naivistisk pop till ett mer utstuderat, intellektuellt, uttryck präglat av både mer tekniskt experimentella element och en mer egensinnig lyrik. På Have One On Me fortsätter Newsom renodla sin säregna estetik i ett än mer intrikat och mångbottnat utförande.
Efter att ha förlorat rösten av hälsoskäl i början av 2009 lade hon istället fokus på att komponera skivans instrumentella grund, främst formad av piano och den karaktäristiska harpan. Detta resulterade framförallt i en näst intill tekniskt fulländad musikalisk botten utifrån vilket ett sällan skådat hantverk uppstått. Newsom rör sig okonstlat och till synes helt utan ansträngning mellan tonarter av såväl pop som folk, jazz och soul. En brokig blandning kan tyckas men det rör sig här snarare om ständigt böljande kompositioner som hittar ett fascinerande tonbygge i rörelsen mellan olika influenser. Om man kunde koppla Ys till exempelvis Björk är här Joni Mitchell en bättre beskrivande referens. Fokus ligger på ett expressivt amerikanskt musikskapandet i landet mellan pop, folk och en mer berättande tradition. Det finns en avskalad renhet som på ett mer estetiskt konsekvent vis mejslar fram en vision som tidigare kan tyckas ha gått förlorad i vissa poser och klichéer. Denna renhet är även tydlig på de tre skivornas textmaterial har utvecklats till en djupsinnig lyrik där den illustrativa rikedomen inte längre tyngs av en ansträngd mystik utan att för den sakens skull bli platt eller enkel.
Vad som är mest imponerande med Have One On Me är ändå den enorma bredd och genomgående höga kvalitet Newsom lyckats frammana i sina kompositioner. Trots att albumet klockar in på över två timmar finns ytterst få svaga partier. Det finns något intressant att upptäcka på varje spår och man förvånas ideligen över strömmen av kreativitet och mångsidighet. Det är en enda manifestation av föreningen mellan produktivitet och kvalitet.
I en tid då man ofta diskuterar albumformens död som oundviklig ägnar sig många artister med att försöka ge albumet ny mening. Att fylla ut samlade kompositioner med koncept, såväl teoretiska som estetiska. Ibland fungerar det bra och bidrar till att ge musiken en extra nivå, ibland mindre bra. På Have One On Me, som med sin omfattning ändå är ett relativt esoteriskt verk för genren, finns ingen sådan utfyllnad. Det är istället en gedigen samling av tekniskt perfekta stycken, både musikaliskt och lyriskt. Newsom har här lyckats spela in ett av de bästa albumen jag hört på flera år och höjer sig därmed över mängden med lika mångfacetterade och intressanta som vackra kompositioner. Detta är onekligen hennes mästerverk, hennes magnum opus.
Nygammalt 2015
