Jodå, Van Dyke Parks har producerat Joanna Newsoms andra fullängdsalbum Ys, men det är faktiskt inte därför jag rafsar fram hans debutplatta ”Song Cycle” från 1968 ur skivhögen; utan på grund av harpan.
”Song Cycle” liknade inte något annat i sin samtid, vare sig inom WestCoast-psykedelian eller folkrocken, och den liknar inte någon senare platta heller. Kompositionerna är en väv av ljudstrukturer snarare än sammanhållna poplåtar och Parks sångcykel rymmer såväl music hall och Stockhausen-collage som psykedelia, soundtrack och psalmsång. De likaledes egensinniga texterna gestaltar en besynnerligt urban stämning, vi rör oss in och ut ur ett Hollywood då och nu. Naturligtvis liknade inte heller Newsoms första fullängdare ”The Milk-eyed Mender” (2004) någonting annat. Popmusik på harpa!
Joanna Newsoms harpa är klar som ett rinnande vatten. En annan harpa dyker upp vid ett flertal tillfällen på ”Song Cycle”, men här med ett tweekat sound, som i en drömvärld. Detsamma gäller också Parks röst: där Newsom är nästan påträngande klar är Parks ofta inbäddad i ett kort eko, gärna med en förvrängd ljudbild här och där. På omslagsfotot liknar Van Dyke Parks en ung avantgardistisk poet, en akademiker; Newsom framställs i en pastisch på en renässansmålning, med en rad attribut: fjäril, fågel, bär, blomkrans, skäran, den lantliga, lite arkaiska klädseln. Harpan, rösten och omslagsbilderna pekar också på vad som (förutom de nära fyra decennierna) skiljer de bägge albumen åt: Van Dyke Parks är en surrealistisk impressionist, Newsom en romantiker.
Men de jobbar bra ihop, Parks hantering av stråkorkestern är oftast eminent, och ”Ys” är inget undantag: det är vackert och elegant utan att vara smetigt. Stråkarna befinner sig i ett konstant samtal med Newsoms på en gång spröda och distinkta harpspel. Även här är låtarna denna gång strukturer, långa vävar, snarare än sammanhållna popkompositioner (tacka för det när ingen låt är kortare än 7 minuter…). Och Parks produktion lotsar nu lyssnaren genom Newsoms lyriska klanglandskap.
Parks i all ära, det är förstås Newsom som är den osannolika stjärnan bakom ”Ys”. Hon har ibland kritiserats för ett naturidylliserande drag, och visst var det lite Beatrix Potter-varning när hon slog igenom med »Sprout and the Bean» häromåret – det är förtjusande och udda, hon sjunger som ett barn och skriver om små djur. Nåja, denna karaktäristisk var förstås inte helt rättvisande förra gången och den är det definitivt inte nu. Newsom är fortfarande naturromantiker (den ända gången ordet ”city” dyker upp fattar hon oroligt sin älskades hand) men Potter är långt borta. Snarare har vi att göra med skräckromantiker som Poe och Coleridge, och med den senares ”The Rhyme of the Ancient Mariner” delar hon även det långa episka formatet. I synnerhet tycker jag hon utvecklar sin romantiska ådra i ”Sawdust and Diamonds” där hela repertoaren finns med: tematiserandet av skapandet, framgången som blir till ett marionettliknande liv, försöken att göra sig av med sin plåga genom att slänga klockan som hela tiden manar på henne överbord (sjöfararmotivet), och hur denna klocka likt ett skvallrande hjärta hos Poe till slut återvänder och kallar in henne igen – det är ett magnifikt stycke lyrik, men knappast samtida i sitt uttryck. Andra stycken, som”The Bear and the Monkey”, slår mig mest som aningen juvenila allegorier, men samtliga texter bärs ändå fram av en imponerande rimflätning – Newsom jobbar nästan oavbrutet med inrim, alltså med rimord mitt i versraden – och förstås hennes unika frasering. Hon sjunger som ingen annan, även om associationerna går till karaktärer som Björk, Toyah Wilcox och Joan Baez. Rösten skär som diamant eller smeker som bomull, och Newsoms fria men samtidigt kontrollerade frasering tillåter henne att vara på en gång berättande och lyrisk.
Det är vågat, men också ett tecken i tiden att försöka ro i land med popmusik på harpa, och inte nog med det, att denna gång göra det i form av monumentala sångberättelser där hon staplar musikaliska teman på varandra som vore de bitar från olika LEGO-askar. På sätt och vis är jag inte förvånad över att Newsom ror i land med detta – på senare år har den pretentiösa, för att inte säga progressiva, popen gått en ny vår till mötes. Band som The Mars Volta, Mercury Rev, Flaming Lips, Radiohead, The Divine Comedy, Grandaddy eller The Polyphonic Spree och artister som salig Jeff Buckley, Rufus Wainwright och Antony and the Johnsons tycks med olika medel vilja överträffa varandra i teatral pompa. För en gammal symforockare som jag själv, med mer än ett lik i garderoben, är det förstås ganska trivsamt att återigen med gott samvete kunna damma av gamla vax med Traffic, Van Der Graf Generator, Emerson Lake & Palmer och Curved Air. De associationer jag får av Newsoms Ys går emellertid i en något annan riktning – förutom Van Dyke Parks till exempel Roy Harpers album ”Stormcock” (1971) och ”Bullinamingvase” (1977); de uppsättningar av Jethro Tull som levererade album som ”Thick as a Brick” (1972), ”A Passion Play” (1973) – bägge albumen består endast av en komposition vardera - och songcykeln ”Baker Street Muse” (på ”Ministrel in the Gallery”, 1975); men också den Joni Mitchell som i mitten på 70-talet börjar väva alltmer pretentiösa stycken på albumen ”The Hissing of Summer Lawns” och ”Don Juan's Reckless Daughter” (lyssna t.ex. på 17 minuter långa ”Paprika Plains”).
Jag skulle egentligen inte kalla Newsoms musik komplex (det blir inte komplext bara för att det är långt, och med många teman), snarare additiv, som om varje nytt musikaliskt infall bejakas. Det blir ofta till fascinerande musikaliska resor. Men jag vågar ändå påstå att Ys är en återvändsgränd för Newsom. Hon har gått från udda örhängen till ambitiösa musikvävar, men att göra en sådan här skiva till vore nästan meningslöst – såvida inte hennes projekt är att av hela sin verksamhet skapa en enda lång väv av musikaliska infall och lyriska bilder.
Det jag skulle vilja se och höra hos Newsom, och som faktiskt saknades redan denna gång, är en förändring av ljudbilden. Mindre harpa. Ja, ni läste rätt: mindre harpa. Men Newsom verkar inte vilja släppa greppet om vare sig harpa eller röst – det finns inga avsnitt utan harpspel och heller i princip inga instrumentala partier alls på skivan. På några ställen hör man hur Parks dragspel bryter igenom ljudbilden och det slår mig hur bra det skulle låtit om detta dragspel ensam fått ”stå för fiolerna” emellanåt.
Och varför stanna vid dragspel? Jag ser enorm potential att kontrastera harpa med rytmbox och Moog-syntar, eller kanske digitalisera och tweeka själva harpljudet. Eller som sagt: varför inte sluta spela harpa nån gång då och då!? Lyssna på ”Song Cycle” igen: tänk om Newsom vågade släppa loss på det sättet… Den dag Joanna Newsom börjar betrakta sig själv som kompositör snarare än storyteller med harpa kommer det hända mycket intressanta saker. Det finns annars en liten risk att Newsom, hur mycket vi än älskar henne idag (för det gör vi ju), om ett antal år kommer bli symbol för de mest bisarra utslagen av millennieskiftets progressiva retrotrend.
(Publicerad 2006)
Nygammalt 2015
