Med Barcelona Series (Hatology, inspelad 1999) gav Sven-Åke Johansson, Axel Dörner och Andrea Neumann ut ett av de allra viktigaste albumen inom den improviserade musiken i Berlin vid millennieskiftet. Borta var det expressiva uttrycket, in trädde närseendet av främmandegjorda klanger. Allt i en lågmäld men mycket extrem form som inte lät som improviserad musik brukade göra.
Nu har vi vant oss vid deras formspråk, både i deras musik på varsina håll och i den mängd efterföljare de har och har haft sedan dess. Det är inte längre lika chockerande. Men på sitt andra album – som nu släpps på Thomas Millroths bolag Olof Bright – har de lika fullt förädlat sitt uttryck till en fantastisk skiva. Inspelad 2009 i Berlin är det ganska exakt tio år efter Barcelona Series. Det väser från trumpeten, gnids på ytor, vispar och trumstockar rör sig exakt över skinn, cymbaler och annat, Neumanns specialbyggda ”inside piano” är ånyo preparerat med diverse objekt vid sidan av en hel del elektronik. Hur trion med alla dessa små ljud ändå lyckas vara så formidabelt formstark är oerhört fascinerande.
Detaljerade ljud lyfts upp utan att andra träder tillbaka. Tydligt skapar de något gemensamt samtidigt som alla står på egna ben och gör intensiva avtryck. I denna bemärkelse är skillnaden liten jämfört med den första skivan. Skillnaden så som jag uppfattar den är att trion trots allt har ett mer avspänt förhållande till formen idag jämfört med i slutet av 90-talet. Även om den nya improvisationsmusiken i Berlin motsägelsefullt – en av ingredienserna var ju att utesluta istället för att fylla i som Johansson säger i omslagstexten till Barcelona Series – öppnade upp musiken, utvecklades snart oskrivna regler för vad man fick och inte fick göra. Detta framgår tydligt i boken Echtzeitmusik (Wolke Verlag). Denna fas har man nu passerat (i ärlighetens namn ska dock sägas att Johansson och Dörner tillhör de mest öppna).
Musiken på Grosse Gartenbauausstellung känns således bredare än på Barcelona Series. Exempelvis trumpetsolot på ”Seitenausgang” med sina ganska konventionella klanger har jag inget motsvarande minne av på Barcelona Series. Jag tycker mig också höra en större fokusering i själva klangen, attacken är större hos samtliga även om den aldrig landar i aggressivitet.
Skivans nio låtar varierar i tid mellan två och en halv och nio och en halv minut. Visst finns det stora variationer inom låtarna men bakom dessa kan man ana sammanhang i låtar som trots allt är ganska avgränsade och unika. Ett mönster sticker ut, ett sound, en rytmisk rörelse. Som i ”Gross kreuz” med sin väsande klang eller som i den rytmiskt cirkulerande ”Eingang” där Sven-Åke Johansson vandrar exakt mellan pukorna. Överhuvudtaget spelar Johansson mycket på trummor istället för att gnida och skapa texturer på diverse objekt och ytor. Tydligheten delar Johansson med Axel Dörner. Hans trumpet vandrar mellan små mikrotonala förändringar och återkommande fraser som inte befinner sig långt från det melodiska. Låt oss säga att det i alla fall finns en återkommande tematik i hans spel. Jag skulle dock höra mer av Andrea Neumanns ”inside piano”, innandömet av ett piano. När hon preparerar detta är hon lika tydlig som Johansson och Dörner, när hon däremot spelar elektronik, vilket hon gör ganska mycket, grumlas bilden något.
Det skymmer dock inte det faktum att trion åter har skapat en höjdarskiva. Den har inte samma historiska betydelse som föregångaren, men musikaliskt är det riktigt bra.
Nygammalt 2015
