Den brittiske saxofonisten John Butcher drog ihop en imponerande och internationell oktett när han spelade på den samtida musikfestivalen i Huddersfield i november 2008. Med sig hade han landsmännen Chris Burn på piano och John Edwards på bas, tyske Thomas Lehn på analoga synth, österrikaren Dieb13 på skivspelare, San Franciscos Gino Robair på slagverk och ”energised surfaces” och de i Berlin verkande Clare Cooper på harpa och guzheng och Adam Linson på bas, elektronik och ”processing” som ursprungligen kommer från Australien respektive USA.
Tillsammans framförde de ett verk på i runda slängar en timme signerat Butcher. Nu ger han ut det på sitt ganska nystartade bolag Weight of Wax. Som väntat är det inte musik som slänger och kränger och trycker upp dig mot väggen. John Butcher Group befinner sig på en annan nivå och söker efter andra effekter. Större delen av skivan spelar samtliga musiker inte ens tillsammans, oktetten varieras med duos/trios och en kvartett av de medverkande. Det gemensamma finns framförallt när Butcher leder musiken med i förtid noterade stämmor och instruktioner som skapar en form av mellanspel mellan improvisationerna, eller är det kanske tvärtom?
Att dela in stycket i väl avgränsade satser (cd:n är dessutom uppdelad i nio olika spår) är dock ett framgångsrikt grepp. Det leder musiken framåt och in på fruktbara stickspår. Duon mellan Butcher och Edwards är en av höjpunkterna. Saxofonen och basen skaver mot varandra, hittar in i nya spänningsmoment men visar även upp mjuka ytor i sitt samspel. I duon med Adam Linson går Butcher in i främmandgörandet av instrumentet medan han i slutet av trioimprovisationen med Lehn och Robair faktiskt blir riktigt jazzig. Det improviserade elementet blir på Somethingtobesaid som hämtat ur skolboken, tillfället gör musiken och lyssnandet på medmusikanterna skapar nya samtal och sammanhang.
Dieb13 är en fröjd att lyssna på, han lyckas undkomma looparnas fångenskap när han formar ljuden med sina skivspelare. Istället för runda återkommande figurer får han fram ljud som både är utdragna och raka. Jag hade gärna hört mer av Clare Cooper, det hon gör på harpan lockar.
På ett spännande sätt lyckas Somethingtobesaid att befria sig från bildskapande. Annars tycker jag att det är ganska vanligt att improvisationsmusik ger upphov till olika bilder, en del väldigt konkreta, andra mer abstrakta. Musiken på Somethingtobesaid bär sig själv så att säga. Om detta gör musiken bättre eller sämre låter jag vara osagt. Jag trivs i alla fall av att lyssna på den, den har något att säga.
Nygammalt 2015
