Skivan ingår i en just påbörjad serie där slagverksspelaren Eddie Prévost från AMM möter stora saxofonister. Det är sannerligen något att längta efter framöver. Jag kommer kasta mig över varenda utgivning efter den här utgåvan.
John Butcher behöver väl knappast någon presentation. Det är ändå värt en anmärkning att den gamle kompisen till John Stevens och medlemmen i SME här gängar sig med en av kärnmedlemmarna i AMM – om än numera splittrat. Här fanns ju förr generellt sett två linjer, en konstmusikalisk litet torr och en jazzbaserad, dekonstruktiv. Vem bryr sig om den diskrepansen efter denna uppvisning.
Butcher tar spjärn mot Prévosts gnistrande ljudmedvetna slagverk – en av få som känns besläktade med svenske Raymond Strid förresten. Saxofontonen blir så där mullig, lättuggad, flödande. Som att äta med frisk aptit.
Särskilt när Butcher använder sopransaxofonen bryter musiken ut i jubel. Han pressar fram övertoner som gifter sig med Prévosts skärande friktioner från cymbalerna. Det är svindlande. Och när de väl fått ihop både klanger och rytmer, då svänger det ibland nästan jazzigt struttigt.
Det är öppet, rakt, och helt igenom musikantiskt. Men genom att sax och slagverk närmar sig varandra från var sina hörn blir mötet desto starkare. Ingen är säker på vilket bordsskick som bör iakttas, men båda är skithungriga.
Till musiken bidrar i högsta grad den stortonige unge basisten Guillaume Viltard. Ett fynd. Mulligt, fylligt, virtuost tar han Prévosts magra, asketiska slagverk i famnen. Långa stycken blir det en helt underbart osannolik ménage à trois, där ingen är riktigt säker på sin roll, men alla känner lika stor lust. Bitvis slår Butcher-Prévost sig samman i röjigt hackande musik och blir så upptagna av varandra att de glömmer Viltard, som får stå åt sidan. Det verkar bara bli så, utan avsikt.
Det är det som är så fantastiskt med detta album med Butcher, att allt känns som en överraskning för alla. Där både han och Prévost står på tå hela tiden. Det i friformen så viktiga överraskningsmomentet är närvarande, ingen försöker likna sig själv. Jag skulle ha velat se musikernas miner då de lyssnade på banden efter spelningen.
Brittisk impro utan rynkor, trötthet och rutin.
Bara nyspelat.
Nygammalt 2015
