John Butcher, Torsten Müller och Dylan van der Schyff står påpälsade på omslaget, vitt av snö. De betonar platsen, Seattle uppe i nordvästra USA, granne med kanadensiska Vancouver, där van der Schyff bor. Också Müller, om än född tysk, håller till i Kanada. Således är det en förening av brittiskt, litet tyskt och mycket kanadensiskt. Men i texten läser jag att trion inte behövde spela in utomhus i snön, det är en inspelning i en radiostudio från 2008. Dessutom gjord i juni! 2008 hade trion funnits i ett år. De spelar fortfarande ihop då tiden tillåter och deras scheman passar. En fungerande grupp, det hörs.
I nio komprimerade inte alltför långa stycken stöter de samman, förenas och verkar ha ganska kul. Det är fri impro baserad på en stadig internationell tradition, en hel del jazz faktiskt, men då med slagsida åt frijazzen, mycket brittisk impro, men framför allt en blandning av tre individer och olika internationella strömmar. Dylan van der Schyff spelar flytande, flödande, rytmiskt, så där som Paul Lovens kan låta, men utan hans överraskande infall. Det svänger mer konventionellt än det brukar i impro. Torsten Müller spelar tät, bredbent, mörk bas med fyllig klang. John Butcher, ja, han spelar som John Butcher, men har här valt det mest grundläggande spelet. Flöde, klang, samspel.
Var och en har en helt egen röst, det är förvisso tre solister som dansar runt med varandra på hela albumet. Det märkliga är att de alla tre har valt att inte förvandla sina instrument, de är distinkta, åtskilda, baserade på traditionella spelsätt, visserligen virtuost, men ändå som det ”bör låta”. Resultatet är förstås ett avspänt musikaliskt samtal, där var och en då och då kliver fram, annars gnabbas de mest med varandra. Och varje ton känns igen från respektive instrument. Ingen spelar roller, ingen försöker låta som elektronik eller låna varandras minspel.
Det betyder förstås att ingen heller väjer för ganska vackra passager. Plötsligt bryter varma böljande linjer från stråkbasen igenom. Eller Butcher hakar tag i en liten figur, som minner om jazzens hjältar, samma uppkäftighet och attityd; tänk Monk, tänk Lacy. Och jag hör hur han älskar det. De andra också.
I de lägena är det bara att njuta av deras samspelthet. Avspändhet. Butchers flytande diktion på sopransax med mullrande bas och knattrande slagverk, det bjuds en hel del sådant på albumet. För att inte tala om hans porlande tenorsax; här strömmar generationer av saxsolister lyckliga genom hans munstycke. Han stundtals flyger.
Detta är kanske inte Butchers mest experimentella skiva, men oj så underbart han hanterar den tradition han själv är en del av. Skivan är ett pärlband av briljant saxofonspel. Jag skulle kalla det totalt ärlig musik i jazzform. Och precis som är nödvändigt i detta format spelar alla virtuost på topp med en kreativitet utan hämningar.
Nygammalt 2015
