En fantastisk skiva för solobas. Om än till fullo improviserad placerar sig John Eckhart stämningsmässigt mitt mellan den noterade nutida musiken och den improviserade. Åtta stycken utan pålägg, elektronik eller bearbetning i efterhand. Många gånger svårt att tro, ljudbilden talar om flera lager av ljud, men hos tekniskt briljante Eckhardt finns också en önskan om att undersöka de polyfoniska möjligheterna. En önskan han uppfyller med råge.
Eckhardt kommer från den nutida musiken – han är utbildad i tyska Lübeck och amerikanska Hartford, Connecticut – och har spelat in skivor för Mode med verk av Giacinto Scelsi och Xenakis. En intressant tanke jag får när jag lyssnar på ”Xylobiont” är hur närbesläktad den improviserade musiken ändå kan vara den noterade. Självklart är det olika angreppssätt, men för lyssnaren är resultatet inte alltd så väsensskilt. I en del fall, exempelvis Scelsi, använder ju dessutom tonsättare improviserade element.
John Eckhardt tar med lyssnaren in i en varierad värld av träiga miljöer. Översatt betyder xylobiont organism av trä. Och organismen tar sig olika uttryck, i ”Noo Bag” handlar det om korta ihärdiga staccatotoner, i ”Filum” om långa drag med stråke, i ”Mbhere” om fingerspel i korta rytmiska övningar, en form av etyder, i ”TTZZ” om en djup och härlig träton, i ”tenh” om droner skapade med stråke. Det är en fröjd att lyssna, alltid inbjudande, aldrig oborstat.
Däremot gränsar ljuden många gånger till elektroniska klanger. Men viljan att främmandegöra instrumenten, vilken finns hos improvisatörer som Axel Dörner, Andrea Neumann med flera, tror jag inte finns hos Eckhardt. Snarare får jag intrycket av att han vill bredda basens möjligheter. En avgörande skillnad i hur slutresultatet låter.
(Publicerad 2008)
Nygammalt 2015
