Låg dynamik behöver inte vara detsamma som uddlöst mummel i romantikens dimmiga utkanter. Jag tänker på ett par små skivbolag som på senaste tiden har publicerat lågdynamiska möten mellan elektroniska instrument och akustiska utan att sprida den minsta dimbank kring sig.
Flexions vikta vackra sandpappersomslag rymmer några av de vassaste musikaliska påståendena under senare tid. Här lyssnar jag efter nya ytor på musikens fält. Samarbetet mellan Ruth Barberan och Alfredo Costa Monteiro står fram som unikt; jag är övertygad att jag kommer ta fram den skivan om tio år, då all trycksvärta ramlat av det grova sandpappret.
Nu släpper etiketten nya skivor, som genast lägger sig i täten bland det som kan kallas samtida. Utan att fastna i tidens alltför häftande kardborrband. (Det är lätt att förväxla ”häftande” med ”häftigt”, men det sker ofta!)
En som blåst nytt liv i bälgspelet är Jonas Kocher från Schweiz. Hans dragspel skapar oanade ljud, kanske den mest innovative på sitt instrument sedan Sven-Åke Johansson kramade sina första dadaistiska ramsor ur det.
På Duos 2011 spelar Kocher duetter. Fast först spelar han med basklarinettisten Hans Koch och violinisten Patricia Bosshard. Det blir en svindlande ljudresa, och ni som ännu inte hört Kochs spel har något att upptäcka. Så betar sig Kocher igenom cymbalisten Christian Wolfarth, elektronisten Gaudenz Badrutt, sopransaxofonisten Urs Leimgruber, spinettisten Christoph Schiller och kontrabasklarinettisten Christian Müller.
Det blir många små ljud, nervkittlande pauser och överraskningar. En del består av musikaliska kurragömmalekar och maskerader. Men Kocher finns ständigt där med sitt väsande, flåsande, droniga dragspel. Också när de andra är intresserade av betydligt mindre ljud.
Nygammalt 2015
