Självförtroendet hos saxofonisten och skivbolagsdirektören Jonas Kullhammar sviktar inte. Nu släpper han en 8-cd-box med kvartetten för att fira gruppens 10-års-jubileum. Med start på Zenit Café i Stockholm i december 1998 tar ”The Half Naked Truth” oss med på en resa genom Jonas Kullhammar Quartets hittillsvarande karriär. Det handlar om allt från liveinspelningar för Sveriges radio och tagningar från gruppens skivinspelningar till bootleginspelningar på mindiscar. I några enstaka fall är ljudkvaliteten mindre bra, men det är klart lyssningsbart hela vägen genom. Visst är ”The Half Naked Truth” en galen idé – men den håller – trots att det finns en del problem. För de hårdbitna fansen är det naturligtvis en guldgruva, kanske är det svårare för andra. Det är väl heller inte rätt ställe att börja om man inte hört så mycket av gruppen tidigare. Hur som helst är det modigt att ge ut en sådan här box. Halvnakna står gruppen där och visar upp sina fördelar och brister för offentligheten.
När Jonas Kullhammar svepte in över svenskt jazzliv för sisådär tio år sedan mutade han in en alldeles egen domän. Det var för strukturerat för att vara frijazz, för yvigt och energiskt för att vara mainstreamjazz, istället lade han sig på en alldeles egen kompromisslös nivå. Och det är precis där ”The Half Naked Truth” befinner sig. Energin sprudlar i kapp med spelglädjen, låtarna framförs i högt tempo där Kullhammars skrivna riff skiljer dem åt. Det mesta är live och lössläppt. Högtryck kompletteras med spirituella låtar, ballader och en del rockinslag. Men kvartetten håller sig inom gränserna, det blir aldrig riktigt fritt, framförallt rytmiken ramar in musiken. Boxens fyra-fem korta frijazzlåtar runt en minut vardera känns aldrig mer än som musikaliska parenteser hos JKQ.
När man lyssnar på ”The Half Naked Truth” inser man att de stora musikaliska sprången är få hos JKQ. I alla fall om man bara ser till denna boxen som ändå ska vara något av en alternativ exposé. Kvartetten håller sig kvar vid det vinnande koncept som gjorde dem framgångsrika redan från början. Det handlar betydligt mer om förädling än om förnyelse. Och Jonas Kullhammar är fortfarande en bra låtskrivare. Ett större problem är i så fall de väldigt få överraskningarna. Visst skiljer sig en del av låtarna från versionerna på tidigare skivor (dessutom är många låtar representerade med flera versioner), men ytterst sällan överraskar de. Den något oborstade skepnaden till trots är det faktiskt en ganska trygg musik!
Jonas Kullhammar Quartet är fenomenala på att svänga. När de sätter igång är det svårt att hålla benen stilla. Det är flyt i spelet, Jonas Holgersson (trummor) och Torbjörn Zetterberg (bas) är oerhört samspelta och rullar fram rytmerna. Pianisten Torbjörn Gulz är den – förutom Kullhammar – som får utrymme för solon, även om han mest kompar. De är alla tre ytterst kompetenta jazzmusiker, men jag hade inte klagat om de hade gett Kullhammar lite mer motstånd än vad de gör. Uppenbarligen trivs han med det, men musiken hade fått ytterligare energi om kompet gått mer på tvären. Nu seglar Kullhammar på vågorna alltför lättsamt, lite mer storm och tvära vindilar hade inte skadat.
Kullhammar har en bra och varierad ton i tenorsaxofonen, den är djup och kraftig med en klar vibrato. Han är melodisk, men bangar inte för att skära tonerna och brölar gärna på. Det går inte att ta fel på glädjen i hans spel och det hörs när han är tänd. Möjligen är han lite mer kantig i inspelningarna 1998 till 2000 (inte mig emot), senare finns det ibland en liten tendens till att det går av bara farten...
Jag gillar JKQ mest när de närmar sig det spirituella. Coltrane-låten ”Your Lady” gör de riktigt bra och samma sak gäller Bengt Egerbladhs ”Corny Waltz” och den egna ”The Rise and Fall of Sour T”. Högenergiska ”Hitmen” och ”Snake City East” är också fina låtar. Jag har däremot väldigt svårt för låtar som ”Bebopalulia” och ”Ruskitoonies McAroonies”. Här stannar det vid underhållning. Som lyssnare känner jag mig nerträngd i ett passivt hörn där jag ska känna mig road och vara glad. Det funkar inte. Jag vill ha mer motstånd.
Även om jag tycker att ”The Half Naked Truth” är en givande box, kommer jag inte ifrån att en viss kluvenhet infinner sig när jag lyssnar. Många gånger rycks jag med – diggar. Energin och tonen i Kullhammars saxofon är bitvis riktigt bra, han klättrar längs skalorna, vrider och vänder, angriper instrumentet, glöder. Men det finns också tillfällen när mitt intresse dalar rejält, musiken grabbar inte tag i mig, jag hamnar utanför.
Nygammalt 2015
