Men ojämna mellanrum dyker det upp nya popskivor som inte gör mig irriterad. Detta är en av dem. The Junipers gör sin pastorala och skönt melodiska psych-pop så följsam, mjuk och sammanhållen att man som lyssnare nästan riskerar att dåsa till emellanåt. Men med hatten på sned och ett grässtrå i munnen kan det te sig ytterst lockande att i sällskap med den här skivan ta sig en tupplur i den dallrande sommarhettan.
Det brittiska femmannabandet tar avstamp i det snällaste och mest harmonifyllda sextiotalet, fyller på med stämsång, eleganta ackordbyten, psykedeliska detaljer, plockande folkgitarrer och en och annan mellotron. Denna självdistribuerade skiva är kort, koncis och fokuserad: av tio spår är det bara ett som är längre än tre minuter.
Jag tänker att det soundmässigt påminner ungefär om The Byrds 1967, The Moody Blues 1969 och Pink Floyd 1971. Obekymrat retro och på något underligt vis självständigt och självsäkert. Flera spår går i valstakt, vilket förstärker känslan av avslappnad, dagdrömmande vardagslunk. Paint The Ground är helt enkelt en riktig delikatess.
Nygammalt 2015
