”In October of 2005 I found myself wandering the streets of Lisbon, entirely deaf in one ear, 75% the other (an artifact of witnessing first-hand the fine air-pressure regulation on four separate Aer Lingus flights), belly full of swordfish, just in awe of the city and its inhabitants. For the first since I could remember everything just clicked”
Några ord från Keith Fullerton Whitman om vistelsen i Lissabon i oktober förra året som resulterade i den här skivan, inspelad på galleriet Zé Du Bois. Och Whitman – tidigare känd som Hrvatski – hittar en öppenhet i sin musik här som inte jag hört tidigare. Nu är i och för sig Keith Fullerton Whitman en artist som nästan alltid gör intressant musik, han har en hög lägstanivå, behärskar de flesta skikt inom elektronisk musik.
Känslan över skivan är levande och pulserande. Jag ser moln i musiken, glidande moln över Atlanten, små moln, stora moln, stark sol, klar himmel. Inget regn. Ja, kanske, en bit in i skivan, som är ett enda långt dronestycke utan paus, där syntsurr, hypnotiska klangmattor, gitarrljud och andra ljudkällor växelvis tar sig framåt, bryts ner, tar sig framåt. Organisk är nästan en klyscha för att beskriva den här typen av musik – men det känns som en stor ljudkropp där allting hänger ihop.
Efter 28 minuter hamnar dronevågorna långt bak i rummet, andra typer av ljud tittar fram, svisch, klick, knak, det låter som han vrider på rattar, tar på sig en overall och arbetar med apparater. Typiska laptopknep måhända, men det passar perfekt in i sammanhanget, som ett mellanspel, ett mellanrum, solfläckar, håligheter i spektrat. De elektroniska och elektriska strålarna återvänder, tar över, slungar iväg bågar av ljus som jag vill dyka ner i, simma i, vara i. 41 minuter och 41 sekunder. Jag börjar om. Till Lissabon. Igen.
(Publicerad 2006)
Nygammalt 2015
