Två altsaxar samlade vid gitarrveteranen Keith Rowes uppdukade ljudbord i Another timbres serie med nya gitarrister i impron. Seymour Wright har bland annat tidigare spelat med Eddie Prevost. Vi befinner oss alltså litet grovt taget i AMM-landet. Och det passar Martin Küchen utmärkt, en av de verkligt få svenska saxofonister som arbetat utan gester, inriktad på mindre ljud, ett nermonterat sound och dekonstruerad musik. Hans torrhet har varit hans verkligt konsekventa uttryck, och det är menat som beröm.
Keith Rowes gitarr ligger på bordet omgiven av radioapparat och diverse andra ting. Den är klangkropp, bärare av oväntade klanger, framförallt nedbrytare av vanliga taktstreck och förväntningar. Rowes musik är inte i vanlig mening öppen. Han är ingen självklar ad-hoc-musiker, alltför försjunken i sina egna klangers vägar och konsekvenser. Det hörs naturligtvis även här. Liksom i trance lyfter han upp några toner som faktiskt låter som gitarr, han lyssnar, prövar igen, bjuder in radioapparaten med vad program som nu är på, en röst drar in genom hans susande elektroniska klanger. Det gäller för saxofonisterna att tränga sig på. De omdefinierar i flykten instrumenten till långa ljud och knaster, där jag inte är riktigt säker om det är rörblad eller rentav gitarrkropp jag hör?
Rowe mår bra av sådana medspelare. De kan låta sig smittas av hans ljudvärld, det gör inget, för de har redan lämnat instruktionsboken för saxofonklanger i byrålådan hemma. Istället låter de sig sjunka in i instrumentkroppen för att förundras över ihåligheten i ensamma ljud. Och på så vis till exempel skapa en ljudtunnel för Rowes bitvis ystert dadaistiska spel.
Samtidigt tar de sig friheter som spränger och utmanar Rowes självsatta gränser. Ett flämtande spel blir som vemodiga andetag, där fragment av en melodi formas, ett flöde antyds, irriterande, retsamt snuddar spelet vid något som utspelas bredvid dem, något som aldrig fångas upp, bara studsar som en tillfällighet. Det är starkt att blanda sådana med en helt abstrakt uppbruten musik, som ändå strömmar lyckligt och konsekvent över mig som lyssnare.
Jag hör också Rowes absoluta inställning till sin musik. Inga kompromisser, inget dagtingande, ingen inställsamhet. En musik som förhåller sig till omvärldens nyliberala brus och den kommersiella musikens ogenerade flöde med samma kärva stränghet. Rowe är en musiker som är till lika delar moralist och ideologikritiker. Musiken får aldrig komprometteras, den rör sig sönderbruten, fragmentarisk och nylappad framåt ständigt studsande mot omvärlden.
De två saxofonisterna vidgar hans ljudbild, utsätter den även för samma kritiska intrång som han själv lägger an på omvärldens ljudflöden. Det blir ett givande och tagande i ultrarapid, det måste ta tid. Och det trånga gnidandet av tre musikantskap mot varandra har blivit en av Rowes mest hörvärda skivor; och ett stort ögonblick för Martin Küchen.
Det är ett album där friktion och värme är två ledord.
Nygammalt 2015
