Pianisten Keith Tippett ägde en egen röst, då den brittiska impron tog form under 70-talet. Då signerade han några odiskutabla mästerverk i genren. Flytande, strömmande, ja, hetsigt, lät hans musik. Hans piano tindrade och glänste. Men på något vis gick luften ur intresset. Jag upplevde honom så småningom som en av många som skapade litet ambient stämningsmusik. Han hade ju själv ställt så höga krav på sin musik.
Då jag först fick nya albumet med septetten och såg att det var en nyutgåva av en dubbel LP inspelad 1984, utgiven 1987, lade jag den åt sidan. Den låg dag efter dag på skrivbordet, tills jag tog med den i brist på annat ut i bilen. Stack in den i spelaren. Var tvungen att stanna. Vad var detta? Var det verkligen Keith Tippett? Hur kunde denna blandning av lagoma frijazzare och moderna jazzare låta så här starkt? Under ett 80-tal i England som var hårt mot ny musik, satte Tippett under några år upp sin septett: Larry Stabbins och Elton Dean spelade saxar, Mark Charig kornett, Nick Evans trombon, Paul Rogers bas och Tony Levin trummor.
Tippett vräker hänsynslösa men ändå välslipade toner under de andras fötter. De tvekar inte, kastar sig ut i en musik som inte är ren friform. Det är en oförskämt fräck, rytmisk och utåtriktad musik i gränslandet mellan Mingus, bebop, free jazz och allmänt spelkåthet.
Här finns allt man önskar. Feta, melodiskt sköna ensemblepartier, som tjänar som avskjutningsramp för det ena solot efter det andra. Elton Dean och Larry Stabbins ömsom leker och ömsom kränger ut och in på saxarna. Charig och Evans blåser med kraft och frihet. Och i botten finns det där drivet som grundats i landets långa, starka jazztradition. Rogers, Levin och Tippett är en väloljad motor som inte bara tjänar men lika mycket ger och hetsar på.
Kort och gott. Det här är riktig jazz av renaste virke. Ingen efterklang, inget onödigt bjäfs och virtuoseri. Allt spelar sin roll här. Inget pynt, plattan i mattan från första tonen. Sedan kan vi tänka på Mingus men lika gärna på Chris McGregor. Inspelningen gjordes under en konsert i Exeter 1984. Livekänslan är stark. Inte minst i det avslutande svidande vackra långsamma numret som hyllar Mingus.
Ett fynd i den brittiska rika jazzen. En kortlivad orkester, som inte kunde överleva i ett snålt klimat för experimentell men funktionell jazzmusik. Vi skall glädja oss åt att åtminstone en skiva finns. Det tjänar ingenting till med det stänk av bitterhet som Keith Tippett själv vädrar i albumtexten.
Nygammalt 2015
