Det är tio år sedan Kevin Drumm senast släppte en skiva på Editions Mego. Sheer Hellish Miasma, en klassiker inom noisemusiken, fem låtar som var med och definierade genren under det tidiga 00-talet. En provkarta av avtryck, från brutala signaler till det avslutande dronemolnet. Jag såg Drumm live solo på en Gas-festival några år senare, men tyckte att han bara upprepade sig, var fast i en formel. Däremot var några skivor med Drumm på Dominick Fernow (Prurient, Vatican Shadow) skivbolag Hospital – Imperial Distortion och Imperial Horizon – högklassiga ambient/drone-skivor, med betydligt fler ekon av en tonsättare som Eliane Radigue än hårt skulpterad noise.
Relief är däremot klassisk noise. Ett enda långt stycke, på 37 minuter, där melodier snurrar långt inne i en virvel av missljud, frekvenser och kaos. Det är som om ljuden vrider sig, omformas, inte en enda lugnt punkt någonstans. Man kastas rakt in i ett skeende. Tyvärr tonas skivan av, onödigt, det hade varit bättre med ett rakt hugg, som om någon klipper rakt i kabeln, bryter strömmen. Annars har jag svårt att kritisera Relief, ingenting överraskar egentligen, men Kevin Drumm kan sin sak, och det är en lättnad att kasta sig, falla, störta, ner i musiken. Noise gör saker med mig som ingen annan musik. Brutalt, nja, kanske, men det är samtidig ett reningsbad, som det är absolut nödvändigt att utsätta sig för då och då. Jag följer meloditrådarna, sugs längre och längre in i tunneln och känner att ett buddhistiskt lugn är inom räckhåll.
Nygammalt 2015
