Skevt änglalika, sköra röster som inte räds disharmoni. Skön men något söndertrasad körsång (eller stämsång). Popmusik (läs post-rock)som respektlöst, men oerhört förfinat, gärna blandar gitarr med cello; använder elektroniska, ofta repetativa, inslag (gärna analoga synthar), och lägger in trumpet, blockflöjt eller handklapp för att skapa spänning i ljudbilden. Som ett Electrelane med samma förmåga till fantastiska, raka indiepopmelodier, men med japanska Tenniscoats bräckligt minimalistiska känsloläge lagt som ett filter ovanpå.
The Konki Duet är ett band som består av tre medlemmar, Kumi, Tamara och Zoe (med japanskt, franskt, och ryskt ursprung), baserat i Paris; och visst är det mycket franskt över det här, de sjunger omväxlande på engelska, japanska och franska, och man tycker sig höra ekon av fransk chanson, samba-bossa-vibbar, rökig jazz och film noir; eller varför inte som soundtrack till den franska nya vågens paradfilm “Till sista andetaget” med den svalt vackra Jean Seeberg i huvudrollen.
The Konki Duet är ett slags rå, avskalad kammarpop, som på senaste albumet “Mountain Moton” ofta flirtar med (den manliga) rockhistorien, med titlar som “A revoirs Tim B., “Une chanson pour Neil Young, och “Punk´s dead”. Och i charmigt rättframma “How Could I Not Like You”, med handklapp som enda komp till gitarr och röst, nämns Kurt Cobain. Med nån slags humoristisk, men alls inte elak, blinkning.
Men framförallt är det stråkarna som skapar det unika soundet, och ger det hela ett stänk av melankoli och vemod. Men till skillnad mot band som Stereolab och Broadcast, som rör sig i samma musikaliska domäner men vars musik är mer sammansatt elektronisk och gitarrrbaserad, leker istället The Konki Duet med den klassiska genren, med kamamrmusiken och barocken; som Owen Pallett (Final Fantasy) gör på ett mer storslaget, pompöst sätt på senaste albumet “He poos clouds”. Men Konki Duet närmar sig även jazzens attribut, i låtstrukturer, tonläge, improvisationsmoment.
“Mountain Moton”, bandets andras album, där Orval Carlos Sibelius och O.Lamm gästspelar på två spår, är en charmig, helt underbart eklektisk samling poplåtar som man gärna lyssnar på om och om igen. Och för varje lyssning lyckas man hitta ett nytt ljud, en ny vändning eller textstrof som pricksäkert och avväpnande glimmar till.
(Publicerad 2006)
Nygammalt 2015
