Liksom många österrikare som studerat elektroakustisk musik har också Peter Kutin sagt adjö till det akademiska och hej till electronican. Tidigare har jag bara hört honom i gruppen Dirac, deras Emphasis på Spekk från 2009 var musik av en inkännande kvartett som lyckosamt blandat piano och gitarr med digitala ljud och fältinspelningar. Mikrotonalt men också tillgängligt, en kombination som inte är så vanlig.
Tillgänglig på ett gott sätt är också Kutins soloalbum Ivory, hans tredje i ordningen. Vid sidan av den allomprocessande laptopen är elgitarren huvudinstrumentet, förstärkt med viola, kontrabas och fältinspelningar. Peter Kutin lär ha spelat in samtidigt som han skrev musik till stumfilmer från Österrikes filmarkiv, och det märks ett visuellt inslag i musiken. Ett slags berättande i stämningar, finstilta utvecklingar där varje spår är sin egen rymd. Ett spår där gitarren genomsköljs av granulär syntes låter märkvärdigt likt Fennesz musik, skulle man göra en blindtest torskade nog många dit. Kutin saknar sin kollegas förkärlek för det pompösa och pastorala, likheterna ligger snarare i ljudmaterialet och det tekniska hantverket.
Bäst är Ivory när ljudskapandet blir mer fysiskt och konkret, när risktagandet ökar inom de trots allt mjuka ramar som är denna musik. Jag blir nyfiken på hans samarbeten med musiker som Dieb13 och Martin Siewert, här finns defintivt mer än drömskt knaster à la standardmodellen.




Nygammalt 2015

