Knappt sex minuter in i första spåret på The Lowland Hundreds självbetitlade tredje album inträffar ett av dessa ögonblick som man upplever allt mer sällan i musik ju mer man hört: en känsla av att vardagen rämnar och något nytt och större bryter fram. En känsla av andlighet om man så vill. Det vita ljuset. Eller låt oss kalla det för epifani, för att låna den religionsvetenskapliga termen för ett plötsligt uppenbarande av det gudomliga.
Det som sker är något mycket enkelt; efter ett långsamt framväxande intro med otydliga röster ur djupen, skärande oljud, krossat glas och dröjande pianotoner, börjar Paul Newland sjunga. En varm mänsklig röst i ett ogästvänligt, vindpinat landskap. När jag hör det för tjugonde gången reser sig fortfarande vartenda hårstrå på kroppen.
På sina två första album, “Under Cambrian Skies” (2010) och “Adit” (2011) odlade The Lowland Hundred, som är en duo bestående av nämnde Newland och Tim Noble, ett slags långsamt svävande organisk pianopop i Talk Talks efterföljd. En jämförelse som blir nästan omöjlig att undvika med tanke på att Newlands vibrato påminner en hel del om Mark Hollis. Detta det tredje albumet är något annat, med mycket högre anspråk. Skivans fyra spår saknar namn, som om ambitionen är inget mindre än att sammanfatta vad The Lowland Hundred är och står för.
Gruppens namn kan ge en ledtråd till vilken typ av landskap Newland och Noble rör sig i. The Lowland Hundred - Cantre’r Gwaelod på kymriska - är en walesisk folkmyt om ett sedan länge sjunket kungadöme i Cardigan Bay på den walesiska västkusten. Newland och Noble är bosatta i universitetsstaden Aberystwyth mitt på buktens kustlinje och har i intervjuer berättat om hur viktig och närvarande staden och framför allt den omgivande naturen med vindpinade gröna kullar och berg med får och fornlämningar och steniga åbäddar är för musiken.
Denna känsla för platsens och landskapets betydelse tycks vara något av en trend i alternativ brittisk popmusik just nu. Skivbolaget Clay Pipe Music finns i centrum av detta med utgåvor som Jon Brooks “Shapwick”, inspirerad av upplevelser av “särskilda energier” under en bilresa i närheten av Glastonbury, och Plinths “Music for Smalls Lighthouse”, om galenskap och mord i ett fyrtorn i Irländska sjön. Även Time Attendants “Bloodhounds” (Exotic Pylon) som av [Freq] insiktsfullt beskrevs som ett slags folkmusik, och som är inspirerad av TA:s hembygd i Yorkshire, kan räknas till strömningen, “The Lowland Hundred” är i så fall tveklöst ett av mästerverken. Här har nedlagda gruvorter, svårtillgängliga bergsbäckar och ett spöklikt, nattligt djurliv kanaliserats, både i musik och genom mängder av intelligent och känsligt utnyttjade fältinspelningar.
Medan jag lyssnat på “The Lowland Hundred” har jag osökt kommit att tänka på begreppet “platsens poesi” som Göran Printz-Påhlson och Jan Östergren introducerade för en svensk publik i sin antologi “Färdväg” (1990). Man kan förledas tro av uttryckets enkelhet att det skulle kunna innefatta nästan all typ av naturdiktning, men de trettio brittiska, amerikanska, irländska och västindiska poeter som “Färdväg” samlade ägnade sig inte i första hand åt att beskriva ett landskap utan åt att ge platsen en personlig innebörd med hjälp av språket. I sitt omfattande efterord anknyter Printz-Påhlson till myterna om heliga platser “där förfädernas andar förmår att inspirera det levande”, vilket framstår som en ganska exakt beskrivning av hur förhållandet mellan landskapet, det förflutna och samtiden tacklas även i denna “platsens musik”.
I inledningen till “Part 2” sjunger Paul Newland om detta:
The past isn’t here
but the present wears half-remembered dreams
and memories
Och fortsätter beskrivande:
Lichen grows on the rocks,
broken oak
För att i nästa vers närma sig naturens minsta beståndsdelar:
Fungus, algol cells
yellow green grey swirls...
Samma pendling mellan det storslagna och det cellulära är genomgående på hela The Lowland Hundred: från massivt uppflammande gitarrackord och krackelerande statiskt oväsen till viskande röster ur forntiden och lyriska pianopartier. Albumet vill fånga kargheten och storheten som omger Aberystwyth och nöjer sig inte med mindre än försöka att skapa sin egen kymriska myt med musik. Och lyckas.
Nygammalt 2015
