Precis som det finns motorentusiaster som hellre spenderar sin tid under motorhuven än att sitta bakom ratten så finns det även pianister som finner större tillfredställelse i att försöka kräla in i flygeln än att sitta och öva fugor efter Glenn Goulds manér. Hos den unga Magda Mayas hör vi på så sätt pianots sönderhackade terminologi, dess trä och strängar behandlade på ett sätt som skulle orsaka hjärtinfarkt hos vilken musiklärare som helst. Det preparerade pianot har ju snart nått pensionsåldern, om man placerar dess begynnelse hos John Cage (är man riktigt petig kan man naturligtvis gå ännu längre tillbaka). Med Andrea Neumanns begrepp om ett ”Innenklavier” tror jag att denna typ av ”extended technique” fått en mer aktuell benämning. Här uppfattas pianots innanmäte som ett slags miniatyrlandskap av nya potentiella ljudfaktorer, fördelade lika mycket i strängarnas och tangenternas egenskaper som i själva virket. Det är alltså inte längre ett preparerat piano som sådant som vi hör utan egentligen en ny typ av instrumentation placerad inuti det man i regel kallar piano.
Den Berlinbaserade musikern Mayas har en relativt nystartad karriär, med en lös anknytning till echtzeit-scenen (vilket kanske är oundvikligt som berlinsk improvisationsmusiker) och studier för bl.a. Georg Gräwe. Skivan ”Gold” är ett samarbete med australiensaren och Necks-trummisen Tony Buck, som även han sedan en lång tid är verksam i Berlin. Inspelningen är mycket rumslig och alla akustiska händelser ger därmed breda marginaler för lyssnandets anteckningar. Men ändå är det inte helt lätt att särskilja källorna till ljuden, särskilt eftersom Mayas spel hela tiden gränsar till slagverk. Bucks punktuella stil fungerar därför mycket effektivt tillsammans med Mayas. Det skapar ett driv i musiken som gör att man omedelbart sugs med. Tillsammans skapar de en originell form av dramaturgi där pianots trä och strängar befinner sig i symbios med trummor och cymbaler.
Mayas kommer vi definitivt att höra mer ifrån i framtiden, hon visar redan på en unik röst inom det dekonstruerade pianots ganska färska genre. Jag tycker också att Bucks spel är mycket välkommet i improvisationsmusiken, eftersom det så tydligt avviker från det slagverk man annars omedelbart kan förankra i antingen John Stevens eller Paul Lovens inflytande. Buck jobbar inte med hastigheter eller små offensiva inlägg utan mer med kraftigt utvecklade markeringar kombinerat med ett nyanserat mässings- och percussionspel. För dem som inte hade turen att se dem live i Stockholm för några veckor sedan kan jag verkligen rekommendera ”Gold”, då konserten på Bimhuis (där skivan spelades in) helt och hållet kan jämföras med den på Fylkingen. Jag väntar med spänning på fortsättningen från denna duo.
Nygammalt 2015
