Tyske mångsysslaren Marcus Schmickler är mest känd för sina elektroniska verk. Antingen inom electronican, framförallt som Pluramon, eller som improvisatör i exempelvis Keith Rowes elektroakustiska storband Mimeo, i duoformat med Thomas Lehn eller solo.
På Rule of Inference arbetar han dock med akustiska instrument. Inget nytt för Schmickler, redan 2001 gav han ut skivan Param med akustiska verk och 2006 kom Demos för kör, kammarkvintett och elektronik. Och i likhet med dessa är Rule of Inference en form av uppsamlingsskiva med musik från olika sammanhang. Här handlar det om slagverksviten ”Rule of Inference”, orkesterverket ”Symposion (für Orchester)” och fyra stycken av madrigaltonsättaren Carlo Gesualdo (1566-1613) som Schmickler arrangerat.
De klangliga svärmarna i verket ”Symposion (für Orchester)” är fantastiska. Dissonanta ackord byggs upp som svampar i etern men lyckas samtidigt röra sig i sidled och få det hela i en märklig schvung. Med elektronik har Schmickler vridit runt och liksom accelererat klangerna vid ett flertal tillfällen förut, här blir effekten den samma. Men det sker med hjälp av delar av Staatskapelle Weimar och har ett helt akustiskt sound. Mäktigt! På titelsviten för slagverkskvartett jobbar han på ett helt annat sätt. I botten finns mikrotonala skalor och en tematik som bygger på programmusik kopplad till astronomi från det gångna århundradet. Exakt hur detta styr musiken har jag ingen aning om men resultatet är en mycket tydlig och dramatisk slagverksmusik. Med ett mycket rumsligt reverb kan man dock tänka sig hur klangerna rör sig i en kosmisk storhet.
Tonsättaren Carlo Gesualdo levde i slutet av renässanstiden och gjorde musik som var långt före sin tid. De fyra verken skrevs för vokalt framförande men Schmickler har arrangerat om dem för klarinett, violin, viola och violoncello. Vad som därmed händer med musiken har jag alldeles för dålig koll för att försöka ha en åsikt om. Vackert är det i vilket fall.
Nygammalt 2015
