Originellt och med en märkligt nyfiken suggestion gör New York-artisten storverk på nya skivan Plastic Materials. Hon skruvar till minimalismen, gör nytt av ”gammalt” och framför en musik som förhoppningsvis får den stora uppmärksamhet den förtjänar. Med sin musik framförd på Tate Modern i London och vid två tillfällen vid Whitneybiennalen i New York är Marina Rosenfeld i och för sig långt ifrån okänd, men hennes sätt att arbeta med turntables (skivspelare) gör henne till en minst lika intressant artist som en Philip Jeck, en Dieb13 eller en Dj Olive.
Plastic Materials löper längs två spår. Mellan variationerna av hennes personliga minimalism är tre låtar ur ”Teenage Lontano” insprängda. ”Teenage Lontano” är Rosenfelds ”cover version” av György Ligetis orkesterverk ”Lontano” från 1967, uruppförd vid Whitney Museum i New York 2008. Inspelningen är gjord tillsammans med en kör med företrädesvis tjejer i tonåren, piano och diverse ljud. Om än Rosenfeld kastar om rösterna och i vissa fall deformerar dem, så formar de ord, skrattar, sjunger ordlösa sånger. Det sprudlar av liv, av glädje, av fnissanden – och stundtals är det väldigt, väldigt vackert. Det får en nästan dokumentär framtoning. Jag får tankar om en ordlös poesi som inte alltid är så lätt att tolka, men som jag ändå trivs att ta del av. För mig som inte känner till Ligetis originalverk är det naturligtvis svårt att göra jämförelser. Men Rosenfelds version gör mig full av nyfikenhet.
”Teenage Lontano” är en parallell värld till övriga sex låtar på skivan som är något av variationer på ett minimalistiskt tema. Den växelverkan som finns mellan ”gammalt” och nytt på ”Teenage Lontano” finns även här, fast på ett annat plan. Här är det vissa ljud som pekar bakåt mot elektronmusikens barndom. De dyker dock upp mot en ny fond som avspeglar vår samtid. Som ringar på vattnet breder de ut sig på exempelvis ”Rings/Black Circles (Version)”.
Att göra minimalistisk musik och döpa en låt till ”In F” tyder på både självdistans och fräckhet. Likheterna till Terry Rileys verk är mycket små, med lite vilja kan de möjligen anas. Snarare tolkar jag det som en uppskattning, på samma sätt som Acid Mothers Temple visade vördnad med sin ”In D” (efter att gjort en egen mastodontversion av ”In C”). Hur som helst är ”In F” en underbar låt på strax över sju minuter där mystik blandas med skönhet. Utspridda pianotoner kontrasterar fint det nästan tickande grundmönstret och skapar ett mycket intressant möte.
”Locus” är en annan mycket spännande låt. Det bubblar lågmält i de suggestiva andetagen. Ibland kommer skärande ljud in och bryter upp. Kompositoriska element störs av improvisatoriska. Ljuden presenteras i flera lager utan att för den skulle sluta tätt, snarare är ljudbilden öppen och välkomnande.
Förutom kören i ”Teenage Lontano” gör Rosenfeld det mesta själv. På några låtar får hon dock hjälp, bland annat av Christoph Kurzmann på ”Sweetest sensation”. Rosenfelds tillvägagångssätt är både imponerande och nyskapande. Nästan uteslutande, förutom röst och piano, använder hon handgjorda ”dub plates” som hon graverar med de ljud hon sedan använder. På detta sättet kan hon frångå, när hon så vill, loopandet som annars är det vanliga bland ”turntablare”. En sak hon däremot inte lämnar därhän är det loopade knastret. Jag funderar ett tag på om hon använder knastret som ett inslag från en svunnen tid på samma sätt som hon på andra håll använder de elektroakustiska ljuden. Men tyvärr, för mig funkar de inte så. I nämnda ”Sweetest sensation” är det dessutom så framträdande att det tar bort mycket av mystiken. Detta är dock bara en liten anmärkning om ett i övrigt bländade verk.
Nygammalt 2015
