Mark van Hoen har ibland jämförts med Boards of Canada. Det är inte svårt att förstå varför. Precis som Warp-duon BoC har Mark van Hoens elektroniska musik något oerhört varmt och omfamnande över sig. En annan likhet är den känsla av analog-vemodig tillbakablick som ofta ligger till grund för både BoC:s och MvH:s kompositioner.
På The Revenant Diary är – som titeln antyder – tillbakablicken tydligare än någonsin. Mark van Hoen lär ha gått igenom sina gamla inspelningar från 1982 och hittat något som han tyckte extra mycket om. Efter det bestämde han sig för att spela in ett nytt album på en fyrkanalsbandspelare. Detta för att få till det där svunna soundet. Och nu är skivan här. Styrkan med den är att musiken är varm och inbjudande. Nackdelen med den är att van Hoen alltför ofta plöjer ner sig en banal rytm och en röstsampling som upprepas om och om igen. Resultatet av det är en form av triphop som borde dött sotdöden på Bristols gator redan 1992.
Nygammalt 2015
