Jag utnämnde Marsen Jules debutalbum Herbstlaub till 2005 års bästa och gillade verkligen den lite barskare, torrare uppföljaren Les Fleurs. Därefter verkar jag oförklarligt nog ha tappat bort honom. Det är nästan tio års musikalisk utveckling att ta igen, för nya At GRM gör mig nyfiken. Marsen Jules har besökt GRM-Studios i Paris, grundad av musique concrète-pionjären Pierre Schaeffer, och där spelat in ett album med utgångspunkt i idéer som kan härröras till den skolan. Resultatet är två nästan 20 minuter långa spår av långsamma drones, garnerade med reverbindränkta stråkar. Musiken för tankarna till ambitiösa verk som Harold Budds mästerliga Abandoned Cities och även William Basinkis The Disintegration Loops, dock utan att riktigt nå upp till de höjderna.
Det vore djupt orättvist att kalla At GRM för ett hafsverk, men det har karaktären av ett mellanalbum, en sorts experimentell brygga i väntan på något mer genomarbetat. Å andra sidan finns det nog en tanke bakom metoden. Marsen Jules tar spjärn mot 60-åriga idéer som fortfarande ligger bakom skapandet av mycket modern musik. Han har uppenbarligen jobbat snabbt och fokuserat på en massiv ljudvägg. Effekten av upprepad lyssning påminner mig om det dova dånet som tar över ens öron när man sitter i ett flygplan. De manipulerade ljuden som rör sig ovanför skulle i så fall kunna vara ett av de där vackra ambientstyckena jag brukar ha i iPoden under en flygning – de som inte riktigt, men nästan lyckas tränga igenom flygmotorernas konstanta buller. Det är inte odelat njutbart; är man inte på humör kan det upplevas som ett ihållande lock för öronen snarare än hypnotisk monotoni. Det råder en viss brist på dynamik. På det stora hela utför ändå Marsen Jules en styv balansgång och skapar en mäktig ljudmassa, som känns rätt fjärran den höstdisiga skogen som tonsattes på Herbstlaub för tio år sen.
Nygammalt 2015
