Utanför Rif-bergen i norra Marocko är The Master Musicians of Jajouka fortfarande mest kända för Brian Jones Presents the Pipes of Pan at Jajouka, inspelad 1968, men som släpptes 1971, två år efter Rolling Stones-gitarristens mystiska dödsolycka. Men familjen Attar har spelat trancemusik länge. Enligt William S. Burroughs – som upptäckte dem via Paul Bowles – var det ett band som hade existerat i 4000 år. Jajoukaklanen själva säger mellan 1000 och 1300 år. Brian Jones kom i kontakt med The Master Musicians of Jajouka via Brion Gysin och brödraskapets senaste album är tillägnad Gysin, den brittiska författaren och allkonstnären som bland annat ”uppfann” cut-up-tekniken och som var en central figur bland de västerländska bohemer som vistades i Tangier.
Idag finns det flera Jajouka-grupper. Utbrytarna är inte populära hos Attar-familjen, som enligt myterna kom i kontakt med en Pan-liknande getgud – kallad Bou Jeloud – för tusentals år sedan. Musiken är dels ett led i en sufisk tradition, men också påverkad av gammal berberkultur. När Brian Jones presenterade The Master Musicians of Jajouka för en västerländsk publik var El Hadj Abdesalam el Attar ledare, efter hans död i början av 80-talet tog en av de yngsta sönerna, Bachir Attrar, över, och de senaste åren har de turnerat ganska flitigt, och förutom egna konserter bland annat spelat med Patti Smith och – inte minst - Ornette Coleman som samarbetade med The Master Musicians of Jajouka redan i början av 70-talet. Bill Laswell och Talvin Singh har producerat skivor med dem - The Source är producerad av Bachir Attar och fransmannen Marc Hurtado som även gjort en filmdokumentär om gruppen.
En sägen berättar att det muslimska helgonet Sidi Ahmed Sheik grundade byn Jajouka på 800-talet (kristen tideräkning) och en av låtarna på The Source heter "Hadra of Sidi Ahmed Sheik". Samtliga låtar, ja, musikens själva essens, är rituell, delar av musiken av skivan är ekon av musik som framfördes inför sultaner innan den europeiska kolonisationen av Nordafrika. Musiken är ett arv från generation till generation, och om jag jämför The Source med The Pipes of Pan at Jajouka finns det inga nymodigheter i soundet. Däremot är det mindre av fältinspelningskaraktär i dag även om skivan är inspelad hemma hos Bachir Attar. Produktionen lyfter fram de olika instrumenten: lira (flöjt), ghaita (arabisk oboe), gimbri (luta), kamanja (fiol), bendir (tamburin), tebel (trumma), djarbouga (trumma).
Två av de längsta låtarna – "Habibi Tsitini" och "Habibi Analik Wuntalia" – har inslag av sång där även gimbri har en framträdande roll. Trummorna dansar igång olika rytmer, ibland dyker kamanja upp, en sångare – antagligen Bachir Attar – leder ceremonin, de andra följer efter, som en kör, blåsinstrumenten vilar. Annars är det just flöjterna och ghaita som är det mest kännetecknande i Jajoukasoundet, och det är inte svårt att se framför sig hur människor genom århundranden har hamnat i trance i låtar som "Night Dance Under the Moon" och "Dance in the Cave of Bou Jeloud". Melodier som slingrar sig snabbare och snabbare in i medvetandets gömslen. Även flöjterna kan flyga iväg i högt tempo, men även fungera som andningshål, som på den meditativa inledningen till "Hanging out in Jajouka" eller på "Dancing in your Body and Head" vars titel kunde vara ett mantra för hela skivan.
Många psykedeliska band och retrofolkhippiekollektiv inspireras av rituell musik. Det kan vara bra. Mycket bra, till och med. Men få grupper är lika hypnotiska – och ursprungliga - som The Master Musicians of Jajouka. Jag förstår Brion Gysin som när han för första gången hörde dem – i början av 50-talet – sade att det var musik han kunde lyssna på hela livet.
Nygammalt 2015
