Brooklyn bar, Stockholm, den 14:e december 2011. Fylla, oväsen, ett visst mått av dekadens. Konsert(?)! En publik som är på fel plats vid fel tillfälle. Eller är det musikern som är fel? Få lyssnar, få inser (inte ens musikern själv) att det är något stort som händer.
Efter att ha gett upp allt hopp på att kunna påkalla uppmärksamhet och äntra scenen spelar Mats Gustafsson sittande vid ett bord sopransaxofon för några få utvalda öron. En vän spelar in, vilket vi kan vara väldigt tacksamma för. Det är ett läge där konsertformen med alla dess mer eller mindre outtalade konventioner löses upp, situationen blir maximalt avslappnad och kvar blir en musiker utan några som helst ok, fri att skapa.
Det här är solosax så som det ska vara. Ett utlåtande, en kommentar, åsikter, tankar och känslor i två kompakta stycken musik. Mats spelar sopransaxofon, vilket inte är helt vanligt, och det finns underbara referenser i hans spel: Evan Parkers ande svävar över det hela, ett stort mått av Steve Lacys krokiga fraser hörs, Lol Coxhills värme strömmar genom musiken, men mest av allt finns Mats där med sin balans mellan teknisk ekvilibrism och ett oböjligt artistiskt uttryck. Här finns ingen plats för larviga uppvisningar eller efterapningar. Musiken flödar så fritt det någonsin går, full av personlighet och styrka. Idéer plockas upp, bearbetas; en linje här en fras där, repetition. Mats vet när det är dags att omfamna infallen och när det är dags att släppa taget om dem.
Lap Dance / Table Solos är en ohyggligt bra skiva, solosax blir helt enkelt inte bättre än så här. I sann Gustafsson-anda kommer denna skiva på genomskinlig 7-tums-vinyl i 200 ex. Sensationellt.
Nygammalt 2015
