Jag känner ju Mats Gustafsson sedan länge och borde kanske inte recensera, men det nya albumet är så pass intressant, att jag inte kan hålla mig från tangentbordet. Gjord för ett nytt engelskt kvalitetsskivbolag, utgåvan är 500 ex på 180 g vinyl. Det passar Gustafsson bra. Det finns i hans bästa stunder något av unika objekt över improvisationerna. Och då tänker jag inte på det oemotståndliga öset i The Thing, utan mer på de soloinspelningar som rör sig ibland i blindo. Återvändsgränder, försök, och så plötsliga genombrott ut i oväntade ljudrum. Här spelar han baryton- och slidesax, men för det mesta är ljuden förändrat elektroniskt eller blandade akustiska och elektroniska klanger.
Han vill röra sig i en ljudbild, som i dag är allmän. Det är litet komplicerat, eftersom han ju själv hör till en generation och grupp musiker som närmat elektronikens klingande värld till det akustiska spelet. På många vis har den legeringen och de förskjutningarna ersatt improvisationen i äldre mening. Många av Berlin-musikerna vägrar numera tala om impro. Och det ligger något i det. För några år sedan pekade Jim O´Rourke på detta ”problem”, då han underströk att Evan Parker egentligen inte improviserade, han var mer intresserad av att uppträda som sig själv. Hans var ett språk- och formförråd, som bara lätt varierades.
Detta är naturligtvis improvisationens dilemma, om man nu vill betrakta detta som en konflikt, att åratals praktik också ger ett uttryck, som man delar med många. Ett slags allmän mark röjs. Och när Mats Gustafsson själv rör sig fritt och obesvärat på dessa ängder inställer sig genast jämförelser. Hans musik är personlig samtidigt som den låter som många andra. Särskilt tycker jag det är fallet i hans användning av elektronik. Det har nog varit mina personliga invändningar vid alla tillfällen, då han på elektronisk väg använt ljudvolymen som parameter.
Men här är det inte uppskruvat. Snarare ruvar han på musiken, vänder och vrider klangerna. Varje stycke blir faktiskt en låt. Som en liten hälsning. Mycket riktig är var och en av dem dedicerade till någon vän eller idol: The Ex, Sten Sandell, Clay Ketter, Leif Elggren, The Thing, Sten Hansson, John Corbett med flera. Utan att riktigt reflektera över det har han själv skissat en möjlig kontur till det estetiska landskap han valt att röra sig i. Då återstår frågan vad han gör av det? Vad han gör av det han själv varit med om att förbereda och ge kropp?
Resultatet här är en ovanligt vilande lugn musik. Jag vågar faktiskt tala om lycka, tillfredsställelse. Då och då gnisslar, gnäller och bubblar det om rörbladen och saxofonplåten. Varje sådant oblandat ljud får mig att sprätta till. Baksideskommentarerna av Jim O´Rourke noterar också detta. Han tillåter sig sakna den Rambo-stil han tyckte sig ha lagt märke till från första musikmötet för många år sedan: ”again, here´s … another missive from the field, keeping us on top of what detours, retraces, cul de sacs and breadcrumb paths he is treading through, leaving destruction in his path. he really should think about a headband though. I still think the rambo look was good.”
O´Rourke beskriver faktiskt ett konstnärligt dilemma, eller en korsväg, vilket låter mindre dramatiskt. Jag själv skulle föreslå följande hypotes som svar på baksidestexten. Att det i hållningen finns en stark aning om en upphävd modernism, vilket ju också syns i både referenserna och den dovt tunga formalistiska gestaltningen av konvolutet inklusive sättet att sätta all text med enbart gemena – och jag tänker på gamla modernistpoeter som bernt eriksson… Es war einmal… Det finns utanverk att samla på och gillande beundra, men kärnverksamheten måste innehålla det mest hårdsmälta i denna tradition, om man ska ta upp den och undvika pastischen eller gesten: det är det ständigt ifrågasättande, det är gerillakriget mot givna former, misstänksamheten mot det knäsatta, viljan att rumstera välta hierarkierna.
Det ska bli mycket intressant att se hur det kommer att växa på dessa ängar framöver!
Nygammalt 2015
