"Vilnius Implosion" är det första vinylsläppet på det nystartade och lovande bolaget No Business Records. Mats Gustafsson var också huvudakten på bolagets första cd som kom i höstas, den oväntade balturladdningen ”The Vilnius Explosion” (läs recension). Efter förfrågningar och diverse skivsamlaraffärer tog sig Gustafsson över till Litauen för att spela och skapa nya kontakter med en högst levande improvisationsscen, vilken kanske lätt glöms bort på vår musikaliska karta. Vem hade tippat att överraskningen skulle komma från just Baltikum?
”The Vilnius Explosion” är en klassisk frijazzdetonation där Mats Gustafsson uppbackas av en kvartett bestående av blåsaren Liudas Mockunas (som nyligen deltog på Perspectives 2009) och den stundtals tumultartade rytmsektionen med kontrabas och inte mindre än två slagverkare. ”The Vilnius Implosion”, där redan titeln antyder att skivorna hänger ihop, är däremot något annat än bara Gustafsson minus kvartetten.
En implosion är kort sagt en inverterad explosion, en inåtriktad sprängning. Det ligger med andra ord nära till hands att kalla ”Vilnius Implosion” för Gustafssons bluesplatta. Skivtitlar kan visserligen luras ibland (som fallet med John Coltranes ”Meditations”), men även om titeln vore en annan har den omisskännligen bluesen inom sig. Det är bitvis en ytterst nedstämd skiva, utan att för den delen ha någon självömkan över sig. I det första spåret ”Untitled (Portrait)” skulle man kunna tro att det är barytonsaxens låga register som är upphovet till detta, där Gustafssons kroki, precis som i det konstnärliga tecknandet, inte utgår från den yttre konturen utan tecknar porträttet inifrån och ut. Jag tror emellertid inte att det är registret som skapar tyngden i den här skivan. Det är själva skeendet, tiden, det långsamma mejslandet. Styckena växer fram så behärskat och stundtals så stilla att varenda ton tycks stå i en kontrapunktisk relation till en fysisk känsla. Resultatet är aldrig trevande eller sökande utan ger tvärtom intrycket att han inom sig vet exakt hur porträttet skall målas. Vad man sedan ser i det är upp till betraktaren, lyssnaren. På så sätt är också den nästan 12 minuter långa ”I Have Destroyed It Already From Day One” skivans nav, där Gustafsson utforskar hela fältet mellan lugn och uppror, en balansgång mellan olika temperament som också har en tydlig resonans i de nästkommande spåren ”The Death Of The Author” och ”The Birth Of the Listner”.
Titlarna på skivan är inspirerade av den kubanske konstnären Felix Gonzalez-Torres som gick bort 1996, endast 39 år gammal. Torres installationer har särskilt uppmärksammas för dess till synes nonchalanta spel mellan konstpublik och konstmarknad, där besökarna ofta helt gratis kunde bära med sig delar av verket hem. Skulle denna skiva ges bort gratis så vore cirkeln sluten. Men det Gustafsson delar med sig av är inte det fysiska verket. Det existerade bara tillfälligt på Vilniaus Mazasis Teatras den 9 februari 2008. Han delar istället ut korta och långa skildringar av lyssnaren, en samling emotioner som alla själva redan äger.
Av alla Gustafssons soloalbum, vilka har blivit en hel del vid det här laget, tycker jag faktiskt att denna är den mest koncentrerade. Den har ett djup som är så sällsynt idag, ett allvar som också genomskiner i Edward Jarvis vackra omslagsporträtt. Allvarligheten är närvarande på så gott som alla hans soloskivor, men i olika doser. På den föregående ”It’s All About…” (på finländska Tyyfus) och likväl på den elektroakustiska Ellington-plattan (den ytterst begränsade upplagan av ”Plays Duke E” på Qbico, läs Thomas Millroths krönika om skivan) visar han klorna rejält och övertygar nog de flesta att sitta still i båten. Men ”The Vilnius Implosion” ger ett annat intryck. Här finns inget ”statement”, om man nu någonsin har kunnat kalla det för något sådant, snarare ett långsamhetens lov. Det är både ett porträtt och en skiss, eller varför inte en bit kol söndersmulad mot en bronskropp.
Nygammalt 2015
