Den som råkar bo i Stockholm har förmånen att kunna gå på Cinemateket och höra Matti Bye, där han sedan länge arbetar som stumfilmspianist. Eller improviserande komponist, kanske borde man säga, för musiken som framförs live är varken formlös eller färdig. Tidigare har Bye på egna bolaget Rotor gett ut tre skivor med stumfilmsmusik. Två av dem har jag lyssnat på mycket. Den ena, till Viktor Sjöströms ”Körkarlen”, är för kammarorkester. Det är begåvat och effektivt skriven filmmusik, men inte lika emotionell som efterföljaren, till G.W. Pabsts ”Den glädjelösa gatan”, en av stumfilmshistoriens mest rörande melodramer. Då spelade Bye med sin trio Panoptikon Orchestra, en liten sättning som jag tycker passade honom bättre.
Så vilken film tillägnas ”Drömt”? Ingen. Ändå hörs en berättelse, det är människor, klippning, kamerarörelser. Det låter filmiskt, det går inte att komma ifrån, sådant är nu Matti Byes tonspråk. Och det låter fantastiskt.
Här har han samarbetat med en lång rad kända musiker som Nicolai Dunger, trumpetaren Goran Kajfes, Laura Naukkarinen från Lau Lau, Leo Svenson på cello och såg, liveelektronik med Andreas Berthling och brorsan Johan på bas (som även producerat). Mycket folk, men det är inte trångt i ljudbilden, inte ens när det blåser för fullt med trummor, slagverk, stråkar, klaviatur, blås, röster.
Byes känsla för orkestrerad melodramatik märks tydligt på några av de stökigare låtarna. På ”Uppbrott” är det vild sjögång, Goran Kajfes tutar desperat som vore det båtvisslan på Titanic. Men det är de lågmälda låtarna i mindre kammarformat jag gillar bäst. Böljande, vaggande stråkar på ”Det var en gång…” (Leo Svenson och violasten Mikael Marin). Svenson som spelar såg mot Byes hammondorgelmatta i den dova, nästan kusligt ruvande ”Sömngångare”. En tung, stretande, basgång i ”Motvind” och segel som fylls med känsliga nerver av blås och stråkar. I sådana stunder är musiken osedvanligt mänsklig, på samma gång oroande och fridfull, vacker med bitterljuva stänk.
(Recenserad 2008)
Nygammalt 2015
