Verket är både komplicerat och lätt att beskriva. Det är ett samarbete mellan tonsättaren Mattias Petersson och videofilmaren Fredrik Olofsson. Första delen är ungefär en kvart, andra delen, uppdelad i kortare bildsekvenser, varar dubbelt så länge. "Ström" är skapat för fem högtalare, live elektronik och dito video. Bilderna hänger direkt samman med ljudet. Fem linjer skapas och de liknar kort och gott elektriska vågor, som rör sig i olika hastighet och med skilda intensiteter. Detta har betydelse. Åhöraren tänks sitta omgiven av högtalarna. Tanken är att upplevelsen av elektricitet skall överföras via ljudet till lyssnarna. En stark fysisk upplevelse skapas och ljudet snurrar runt våra öron. Nya effekter uppstår, då ljudet möter den verkliga spänningen och den statiska elektriciteten i högtalarsystemet. Ideala framförandet är förstås live, där man lyssnar och upplever tillsammans med många andra.
Det är ett fantastiskt verk att höra, ett sådant, där jag frågar mig hur det egentligen går till. Jag läser i konvolutet, som förklarar, men ändå förstår jag inte helt. Och behöver väl inte heller. Det borde räcka med själva upplevelsen. Och den är stark. Hypnotisk. Förförisk. Ljudvågorna dirrar och dansar som ystra streckkoder på rymmen. Ett slags dansare som reagerar på den virvlande musiken.
Verket Ström har en stark form, tvingande puls, och, som sagt, en rent fysisk utstrålning. Resultatet är vad man kan kalla groove. Det driver på med den styrka den medvetne tonsättaren innehar. Och ibland lyckas förmedla. Hantverk alltså, grundläggande kunskaper.
Ljudkonst eller inte? Nja, nog är det mer än bara vanligt brus och knaster, när någon närgånget smeker ett utsnitt ur verkligheten. Det här är en komposition, som handlar om elektricitet. Ljudpoesi, om man så vill. Det problematiska med den här typen av verk brukar ju vara realismen. Eller klockartron på och förtjusningen i densamma. Som ett slags garant för verket. Nu skall jag säga att jag bara lyssnat på Ström på hemanläggning, och skulle gärna ha varit med på uppförandet på Fylkingen under optimala förhållanden. Kanske jag därför missar en och annan fysisk upplevelse. Men för mig blir just de sensationerna problematiska. Svindel är underbart. Men inte helt nödvändigt i konsten. Just förmågan att filtrera, destillera, omsätta och reflektera är viktiga och de förutsätter inte realism och avbildning av verkligheten. Det som är kvar av Ström blir för mig inte sensationen utan kompositionen.
Nygammalt 2015
