Jag har aldrig varit i Kairo, men Maurice Loucas album Benhayyi Al-Baghbaghan ger en viss känsla av hur det kan vara att befinna sig mitt i de centrala delarna av mångmiljonstaden. Musiken är svårkategoriserad, men låtarna bottnar i shaabi (folklig arabisk populärmusik) och landar i ett samtida, elektroniskt musikklimat. Det finns en scen som kallas electro shaabi, där även Islam Chipsy placerats, både Louca och Chipsy spelade för övrigt på minifestivalen Urban Arab Music Clash som ägde rum i Stockholm och Malmö i höstas.
Det fascinerande med skivan är myllret av olika stilar och pulsen i låtarna. Den klassiska arabiska musiken finns där, Louca samplar både traditionellt och likasinnade musiker av idag och plockar bitar från den ”gyllene eran” inom arabisk musik och 70-talets old-school-shaabi. En mängd musiker medverkar, som de inflyttade Alan Bishop (Sun City Girls, Sublime Frequencies m.m.) och Sam Shalabi som även han – fast på andra sätt – har uppdaterat egyptisk musiktradition, främst med projektet Land of Kush. Ett antal Kairofolk dyker upp, sångaren/rapparen Alaa 50, en bunt slagverkare och inte minst Mohamed El Mahalawy vars melodislingor på keyboard tar arabisk musik in i framtiden.
Låtarna med sång sticker ut, lägger till en extra dimension. På titelspåret sjunger Alaa 50 först med en robotröst innan fraser upprepas och upprepas till effektiva beats och en virvlande melodi. "Sharraq Rah Tegharrab (It Will Set)" är atmosfärisk med vocoderröst och ett flöde som etsar sig fast. Skön kontrast med en ylande saxofon i slutet, som motvikt till sången. "Malnash Diyah" har typisk egyptisk känsla med slagverk och keyboardslingor som påminner om en skalmeja innan El Mahalawy vrider upp volymen och driver musiken framåt nästan på egen hand.
Jag har samlat på mig mängder av gammal musik från Nordafrika och Levanten. Maurice Louca gör mig påmind om samtiden. Vad händer på klubbar och konsertlokaler just nu i Kairo, Alger och Beirut? Måste forska vidare!
Nygammalt 2015
