På ”Songs From Before” målar Max Richter återigen i rödbruna höstfärger. Liksom föregångaren ”The Blue Notebooks” fyller albumet rummet ömsom av svepande vemod, ömsom av småkylig utsatthet. På förra skivan läste Tilda Swinton rader ur Kafka, denna gång är det Robert Wyatt som gästar på några spår och oaffekterat reciterar texter av den japanska författaren Haruki Murakami. Rösten i musiken blir ett extra instrument. För mig är Max Richters musik en modern, långsam variant av det som Michael Nyman skapade till Peter Greenaways filmer.
Några spår ligger och darrar ett par minuter i ett brusande spänningsfält. Här ligger stråkar eller piano i samma lager som elektronik och ljudeffekter. Det är mycket effektivt gjort och det lyssnande örat får jobba i flera dimensioner. Spår som ”Autumn Music 1”, ”Autumn Music 2” och ”Sunlight” låter däremot piano och stråkar mötas i ett mer traditionellt akustiskt sammanhang. Här är balansgången mellan fulländad romantik och klichéfyllda formler svårare att bemästra. Det är vackert och betagande, men samtidigt lite själlöst.
Effekten på mig är inte lika stark som på ”The Blue Notebooks”. Där kändes det som att den strama enkelheten träffade mig rakt i hjärtat, utan intellektuella omvägar. Även om liknande stämningar finns här och fortfarande fascinerar, så handlar det också till viss del om upprepning. Men, trots dessa invändningar, någonting smyger där i bakgrunden och gör så att spänningen i musiken inte försvinner helt. Brummande, susande ljud som leder mina associationer till filmiska bilder av kall, mellaneuropeisk efterkrigstid. Sotiga gator, regntunga tågstationer, ödesdigra nyheter som snart kommer att levereras.
(Publicerad 2006)
Nygammalt 2015
