Montagetekniken är en sedan länge etablerad uttrycksform inom flera estetiska medier. Inom litteraturen förespråkade exempelvis kulturteoretikern Walter Benjamin, i sin text ”Historiefilosofiska teser”, ett montagebaserat uttryck som gick ut på att blanda citat med egenformulerade reflektioner. Tekniken tog sig även ett extremt uttryck i hans tidigare huvudarbete ”Das Passagen-Werk”, ett verk som tyvärr aldrig slutfördes. ”Passagearbetet”, som den svenska titeln lyder, blev en samling fragment, excerpter och citat sorterade under ämnesbestämmande konvolut genom vilka Benjamin ämnade teckna en alternativ historieskrivning över Paris 1800-tal.
Jag kommer osökt att tänka på Benjamins mastodontprojekt när jag lyssnar på Max Richters senaste projekt ”24 Postcards in Full Color”. Den klassiskt skolade kompositören och pianisten har tidigare ägnat sig åt relativt linjära postklassiska kompositioner med konceptuella inslag. Ett exempel är ”The Blue Notebook” från 2004 som blandar klassiska musikaliska drag med högläsning ur Franz Kafkas ”The Blue Octavo Notebooks” och Czeslaw Miloszs diktsamlingar ”Den ogripbara jorden” och ”Sången om pärlan”.
I sitt senaste projekt sätter Richter ringsignalen i fokus, han framhäver hur han ser denna farsot och plågoande som ett sorgligt outnyttjat medium för spridning och uppspelning av musik. Skivan, vilken Richter egentligen beskriver som en ”album cut” av projektet, består av 24 spår, inget över två och en halv minut och vars titlar vittnar om bakomliggande historier, platser eller händelser. Det är på många sätt en intressant samling fragment som friskt blandar fristående cello- och pianostycken med elektroniska ljudmiljöer av slamrande kortvågsradios eller rena fältinspelningar. Richter understryker på projektets hemsida hur man inte bör närma sig dessa korta stycken som en entitet utan snarare som autonoma brottstycken vilka var för sig har en egen historia att berätta. Det är både ett utstuderat och aningen fegt sätt att slippa stå till svars för kompositionernas spretiga och emellanåt ojämna kvalitet.
På projektets hemsida finns dessutom 24 stycken fotografier som var och ett vid ett förstorande klick spelar skivans tillhörande spår. Det är ett på många vis melankoliskt skådespel av ren skönhet som tar form i mötet mellan musik och foto och på samma vis som i Walter Benjamins montageteknik uppstår en fördjupande insikt om kompositionens kraft. Vad som dock vore än bättre är om sidan på något vis skulle presentera dessa musikstycken i sin avsedda kontext, hörandes på en buss ur någons ficka, från ett skrivbord i någons lägenhet eller från en panikslagen biobesökares rockficka under en filmvisning. Först då vore detta vackra transmediala projekt fulländat.
(Vecka 43, 2008)
Nygammalt 2015
