Kors i tak, det var länge sedan jag kände mig så upprymd av ny rockmusik. Redan under inledande Turn it Around vill jag skippa jobbet, stanna uppe hela natten. Dricka sprit. Att låten är farligt nära Detroitbandet Deaths Keep On Knocking är mindre viktigt. Bandet som framkallar dessa vibrerande känslor är The Men. Ett gäng autentiska skivsamlartyper som verkar helt avskärmade från rådande musiktendenser. Jag skämtar inte när jag skriver att senast jag kände mig så här upprymd var när bandet släppte skivan Leave Home förra året. En favorit från 2011. Enda skillnaden är att jag nu känner ännu mer för att dricka sprit.
Det är som om 40-år av rockhistoria filtrerats genom The Mens vidöppna fontaneller och ut ur deras kollektiva medvetande har det uppstått en samling rocklåtar som sammanfattar allt det där som var bra. Shoegaze, garagerock, hardcore, psykedelia, country, power-pop, punk i en salig bladning. Det ekar förstås av band som Black Flag, The Stooges, Sonic Youth, Husker Dü, Big Star, men det spelar ingen roll när det är så kompromisslöst och på helt egna villkor. Det är 1981, 1978, 1988 och 1993 på en och samma gång. Jag kände en liknande känsla när jag för första gången hörde Reigning Sounds nytraditionella bombnedslag Too Much Guitar.
The Men är inte lika brutala som på föregångaren Leave Home och de har skalat bort mycket av noiseelementen till en popkänslighet som jag inte hört tidigare. De har helt enkelt raffinerat soundet och utökat känslopaletten. Det är nog låtar som Please Don´t go Away, Open Your Heart och inte minst Ex-Dreams som gjort att en och annan skojfrisk journalist i New York gett bandet epitetet Thurston Moore & the E-Street Band. Visst, det finns en poäng men givetvis är det grovt förenklat. The Men behöver varken jämföras med Thurston Moore eller Bruce Springsteen för att bevisa att de lirar den nya tidens rockmusik – det klarar de på alldeles egen hand. The Men. Är det nästa stora grej? Eller är jag bara onykter...
Nygammalt 2015
