Nya portar till popstrukturerna tycks för närvarande glänta på sina dörrar. Sedan några år tillbaka kommer från den klassiska musiken personer som Ryan Teague, Jóhann Jóhannsson, Max Richter med flera med spännande instick. Och i Soundofmusic har du kunnat läsa om närmanden från improhållet med Kai Fagaschinskis och Christof Kurzmanns Kommando Raumschiff Zitrone och Martin Brandlmayrs Kapital Band 1.
Var än Michaela Melián egentligen kommer ifrån gör hon tillsammans med Carl Oesterhelt flera mycket fina låtar på ”Los Angeles”. Längs dronerna och de ambienta sjoken öppnas det upp för melodier, mjuka harmonier, rytmer och strukturer vilka hämtar sin näring direkt från popen. Framförallt på skivans första halva, dessvärre gör de allt tyngre beatsen den andra halvan lite baktung, även på den raka versionen av Roxy Musics ”Manifesto”.
Men när droner, loopar och upprepade instrumentala teman möter popattityden blir det riktigt bra. Det är dock inte alltid så lätt att direkt peka på uttrycken för denna attityd. Det kan vara den lätthet som den fingerspelade cellofiguren ger sken av i inledande ”Locke-Pistole-Kreuz”, eller det distade ljudet som burrar upp den annars så änglalika ”Angel”. Eller kanske är det det att Melián spelar basgångar på flera av låtarna som ger stadga, sammanhang och form?
Hur som helst är det ett mycket bra komplement till den dronande musik hon spelar. Loopar, långt utdragna ljud blandas med sorgliga, vackra och tillståndsskapande inslag från cello, gitarr, ukulele, klockspel, melodica, syntar till en stundtals väldigt tilltalande musik.
Detta är Meliáns andra album på Monika. Tillsammans med Oesterhelt spelar hon även i gruppen FSK som bildades redan 1980 på den tyska new wave-scenen. Hon är en klassiskt skolad musiker och även konstnär.
(Publicerad 2008)
Nygammalt 2015
